Hoppa till huvudinnehåll

Bruchs violinkonsert

15.00 - lördag 20 mars 2021
Inspelat i De Geerhallen


Föregående konsert Nästa konsert

Elina Vähälä är solist i Bruchs violinkonsert

HÄR KOMMER LÄNK TILL KONSERTEN >>

Elina Vähälä är en av Finlands internationellt mest kända violinister. Nu är hon för första gången solist med Norrköpings Symfoniorkester i en av de mest efterfrågade och älskade konserterna: Bruchs Violinkonsert.
Den italienska dirigenten Daniela Musca gästar SON för andra gången. Musca är internationellt etablerad inte bara som dirigent, utan även som pianist. Förutom i Bruch får vi här höra henne dirigera Haydns Symfoni nr 88.

 

Max Bruch (1838-1920)
Violinkonsert nr 1 g-moll op 26 (1866)
Prelude: Allegro moderato -
Adagio
Finale: Allegro energico

När man talar om "Bruchs violinkonsert" menar man alltid den första, den i g-moll med det berömda adagiot. Men Bruch skrev faktiskt tre violinkonserter, och det är synd att de inte blivit lika uppskattade allihop. Ja, i själva verket är det synd att Max Bruchs musik inte spelas oftare över huvud taget. Sant är att han tillhörde en mycket konservativ skola av senromantiker, men när man lärt känna denna mångsidiga och spännande tonsättare lite närmare möter man en lysande begåvning, som redan i tonåren komponerade de mest förtjusande verk.

Han slog igenom 1864 med en stor dramatisk kantat, Frithiof, för kör och orkester, och den bygger mycket riktigt på den svenske diktaren Esaias Tegnérs Frithiofs saga. Att Bruch dessutom skrev konsertscenen Frithiof på sin faders grav, Svenska danser (alternativt för piano, eller violin och piano, eller stråkorkester) samt det omfattande oratoriet Gustaf Adolf, gör honom ju knappast mindre intressant för oss svenskar. I sin konsert för altfiol, klarinett och orkester citerar han stora delar av Värmlandsvisan.

Under en lång levnad hann Bruch komponera mycket musik: förutom de tre violinkonserterna och många andra verk för violin och orkester, även tre symfonier och oräkneliga andra kompositioner, inte minst operor och andra stora vokala verk. Av allt detta är det väl bara den första violinkonserten som tveklöst hör till den idag levande repertoaren. Detta är inte bara Bruchs mest spelade verk, det är även en av de mest spelade violinkonserterna i hela konsertrepertoaren.

Dessvärre är det ju inte alltid lyckat när en tonsättare så tidigt i sin karriär skriver sitt mest framgångsrika verk. Han var ännu inte fyllda trettio, och hade inte de erfarenheter som skulle ha kunnat göra hans liv mer behagligt. Naivt nog accepterade han nämligen ett engångsgage för denna konsert, vilket alltså innebar att han gick miste om alla de royalties som denna ofta spelade konsert hade kunnat inbringa.

Sommaren 1864 hade Bruch lämnat Mannheim och han såg sig nu om efter ett nytt arbete. Han vände ögonen mot Coblenz, där den preussiska drottningen Augusta hade ett slott. Hon var mycket intresserad av musik och hade sett till att musiklivet i staden blomstrade. Året därpå erhöll han posten som stadens musikdirektör, och han stannade ytterligare två framgångsrika år. Här väcktes idén att komponera en violinkonsert, ”men det var förbaskat svårt”, skrev han senare i ett brev till förläggaren Fritz Simrock. ”Mellan 1864 och 1868 skrev jag om min konsert åtminstone ett dussin gånger och konfererade med X violinister innan den fick den slutgiltiga form i vilken den blivit känd över hela världen och spelats över allt.”

I själva verket spelades konserten från manuskriptet redan våren 1866, men Bruch blev då så missnöjd med vad han åstadkommit att han skickade noterna för översyn till Joseph Joachim, tidens främste virtuos. Med tiden kom också Joachims svar. Han önskade träffa tonsättaren för att under några timmar rätta till solostämman, men han var på det hela taget mycket nöjd, och de ändringar han föreslog brydde sig Bruch sedan inte så mycket om.

Konserten är romantiskt mjuk och lyrisk, den flödar över av melodier och i synnerhet andra satsen (Adagio) har blivit en liten känslosam pärla, som även spelas separat ibland. Finalen är en frisk och rytmisk musik med goda tillfällen för solisten att visa sin skicklighet.

Joseph Joachim uruppförde konserten vid en musikfest i Köln 1868, och därefter har den ständigt stått på såväl violinisternas som publikens favoritlista.

 

Franz Joseph Haydn (1732-1809)
Symfoni nr 88 G-dur (1787)
Adagio – Allegro
Largo
Menuetto: Allegretto
Finale: Allegro con spirito

Lyssna på en Haydn-symfoni om dagen, och du är på ständigt gott humör. De skulle räcka i nära fyra månader och hela tiden bjuda dig på nya infall och upplevelser. Joseph Haydns uppfinningsförmåga var enorm och hans popularitet var stor i hela Europa, redan under hans livstid. 1761 hade han anställts som kapellmästare hos den ungerska adelsfamiljen Esterházy, en konst- och musikälskande familj som ägde sommarslottet Esterháza i nuvarande Ungern, samt en vinterbostad i Eisenstadt i närheten av Wien. Haydn var anställd hos dessa furstar ända tills den store mecenaten Nicholas gick ur tiden i september 1790. Nästan alla symfonier, stråkkvartetter och andra verk han komponerade under dessa år kunde han omedelbart framföra med den orkester han var anställd för att leda. Det är inte många tonsättare som haft det så väl förspänt – så undra på att han var nöjd och alltid komponerade med glimten i ögonvrån.

Men det fanns förstås en hake. Fursten betraktade de verk hans anställda tjänsteman, tonsättaren Haydn, komponerade, som sin egendom, och Haydn fruktade därför att hans musik var okänd ute i Europa. Det blev därför en glad överraskning när han efter furstens död lockades att besöka England för att ge konserter där, och fann att man älskade hans symfonier. På 1790-talet skrev han de tolv London-symfonier som kommit att utgöra krönet på hans gärning.

1786 skrev han den symfoni i G-dur som vi gett numret 88. Denna symfoni, och den följande nr 89, gav Haydn till violinisten Johann Tost för att ta med sig till Paris, och försöka få dem spelade där. Den åttioåttonde symfonin inleder han med en liten långsam aptitretare innan han låter första satsen blomma ut i ett härligt allegro. Först i den långsamma satsen får trumpeter och pukor vara med i leken, och i Menuettens mellandel byggs en karaktäristisk, rustik, stämning upp med oväntade accenter och med unisona oboer och violiner. Finalen är ett rondoaktigt lyckokast som hör till Haydns mest lekfulla och strålande infall.

Stig Jacobsson

Konserten är inspelad i De Geerhallen


Håll dig uppdaterad här på webbplatsen, i sociala medier och via vårt nyhetsbrev. Prenumerera på nyhetsbrevet här >>

  • Elina Vähälä, violin | Daniela Musca, dirigent
    Elina Vähälä, violin | Daniela Musca, dirigent

Dela


AKTUELLT

SONs digitala scen

Här hittar du alla konserter vi spelar online.

AKTUELLT

Senaste nytt om konserterna

​Information om biljetter, abonnemang samt SONs digitala scen.

Trygga konsertbesök

Så får du säker scenkonst med SON.

Om orkestern

​Historien om SON

​Från Hörsalen till De Geerhallen