Stefan lämnar det bästa jobbet man kan ha

Det började med en kornett på en gräsmatta 
Det var inte planerat att Norrköpings Symfoniorkester skulle bli Stefans arbetsplats i 33 år. Men som livet ofta är, kan det oväntade ibland bli något riktigt bra. Han har spelat allt från klassiska mästerverk, stora symfonier, moderna kompositioner till film- och populärmusik. 

– Trumpeten kan vara både en signalgivare och ha en melankolisk ton, säger Stefan Mattsson. 

Stefan växte upp i Stockholm, där hans pappa satte en kornett i händerna på honom i tredje klass.  

- Jag fick ljud i den direkt, minns Stefan, som snabbt förälskade sig i instrumentet och tillbringade sommaren med att sitta på gräsmattan och spela låtar från en gammal sångbok. 

Norrköping var aldrig planen – men blev hemma 
Stefans väg genom musiken gick via Frälsningsarméns brassband till Musikhögskolan, där han började som aspirant i nionde klass. Därefter följde jobb på Kungliga Operan, Oscarsteatern, Göteborgs stora teater och frilansuppdrag samt undervisning på musikskolan, numer kulturskolan, i Göteborg.  

Men det var i Göteborgs Symfoniorkester som gnistan tändes på nytt. En tillfällig vikarieplats ledde till en sommarturné och ett nytt år i orkestern. Då dök tjänsten i Norrköpings Symfoniorkester upp och Stefan sökte.  

– Norrköping hade jag inte alls tänkt att bosätta mig i. Det var en av Sveriges tråkigaste städer på den tiden men sedan dess har ju Norrköping blommat upp, säger Stefan. 

Drivkraften att bli bättre, varje dag 
Att vara trumpetare i en symfoniorkester är en krävande uppgift som innebär att alltid leverera på hög nivå oavsett dagsform. 

– Det handlar mycket om att kontrollera läpparna. Om du är förkyld eller om något annat inte fungerar så kan det bli svårt att hålla rätt ton och man måste öva hela tiden, särskilt när man blir äldre, berättar Stefan. 
 
Men för Stefan har det aldrig varit en uppoffring – tvärtom.  

– Det är det bästa jobbet man kan ha, säger han. Jag har haft fantastiska kollegor och det är som en familj i orkestern. Man hjälps åt, särskilt som trumpetare där man jobbar nära varandra och delar på utmaningarna.  
 
Stefans drivkraft har alltid varit att bli bättre, att inte jämföra sig med andra utan att tävla med sig själv. Och trots alla år i orkestern tror han fortfarande att det finns mer att lära. Han har svårt att tänka sig att syssla med något annat. 

- Jag älskar verkligen att vara en del av en symfoniorkester. Jag kan inte tänka mig att spela i något annat sammanhang, det är det som verkligen lockar mig. 
 
Trumpeten får vila men inte öronen 
Det är tydligt att musiken för Stefan aldrig bara handlat om arbete – det har varit en livsstil. Ett hantverk som krävt daglig omsorg. Och trots att han nu går i pension, lämnar han inte musiken helt. 

– Jag kommer fortsätta gå på konserter, lyssna, träffa mina kollegor. Och om något barnbarn vill lära sig spela – då finns jag där. Men jag kommer inte att spela trumpet längre. Jag vill sluta när jag fortfarande har kontroll, när tonen fortfarande sitter, säger Stefan Mattsson. 

Text: Maria Turdén