Pianokonsert nr 3
Béla Bartók (1891–1945)
Under andra världskriget flydde Béla Bartók till USA. Det var en tid av stora umbäranden för den sjuke tonsättaren, och situationen blev inte bättre av att han aldrig kände sig hemma i det nya landet. Sorgen försökte han dränka i flitigt komponerande. Bartók var en erkänd pianovirtuos och han skrev åtskillig pianomusik, både för solopiano och med orkester. I sin sjukbädd komponerande han nu sin tredje pianokonsert – den fick han vare sig tillfälle att spela eller höra. 18 takter från slutet lade han för alltid ner pennan.
Det yttre eländet hör man inget av. Tvärtom har väl Bartók aldrig varit mer avspänd här. Det komplexa och aggressiva har slipats av, dissonanserna mjuknat, klangen mildrats. Koncentrationen har däremot inte mattats. Den första satsen är luftig och genomskinlig, och nästa sats är ett berömt Adagio religioso – en svanesång om man så vill, med en underbar koral som bäddats in i stråkarna. Finalen rymmer spänstiga ungerska rytmer, och en episod som kan föra tankarna till en porlande bäck om våren.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 4 i Ess-dur "Den romantiska"
Anton Bruckner (1824-1896)
Anton Bruckner föddes strax utanför Linz i Österrike, som son till byn Ansfeldens skollärare. Det stod tidigt klart att sonen skulle gå samma bana, och därför studerade även han till lärare. Med tiden tog emellertid musikintresset överhanden, och i det närbelägna klostret St Florian fanns en magnifik orgel vid vilken han ägnade åtskilliga timmar med övning och improvisationer. Han blev en erkänt skicklig organist och turnerade som sådan även i Frankrike och England. När tiden fullbordats blev han begravd under orgeln i St Florian. 31 år gammal fick han sin första professionella musikertjänst, som domkyrkoorganist i Linz. Under sina tretton år i Linz studerade han harmonilära och kontrapunkt för professor Simon Sechter i Wien. De träffades var fjortonde dag, och 1868 skulle den vetgirige och flitige eleven efterträda honom som professor i musikteori. Vid det laget hade han lärt känna Wagners operor och blivit fullständigt förtrollad av dem. Han hade också hunnit komponera en hel del större sakrala körverk och tre symfonier, av vilka de två första förblev onumrerade och ouppförda under hans livstid. I Wien fortsatte han att komponera symfonier, det blev ytterligare åtta, av vilka den sista (som fått nummer 9) förblev ofullbordad. Som professor blev han mycket kontroversiell. Han var en udda gestalt idet förfinade och aristokratiska Wien. Han talade en bred och bondsk dialekt, han klädde sig i alltför stora och vida kläder och eleverna gjorde ofta narr av honom.
Bruckner var en i många avseenden naiv och lättpåverkad person, som inte alltid litade på sin egen skaparkraft. Dåliga rådgivare fick honom att bearbeta sina verk både en och flera gånger, varför flertalet symfonier finns i många versioner. Så är även fallet med den som kallas nummer fyra, "den romantiska". Men den här gången var det till att börja med tonsättaren själv som insåg att en hel del revidering behövdes.
Två dagar efter att ha avslutat sin tredje symfoni - tillägnad "Mästarnas Mästare", Wagner - började han komponera sin fjärde symfoni den 2 januari 1874, 49 år gammal. Helt nyligen hade då hans Symfoni nr 2 fått sitt första framförande med förhållandevis stor framgång, och med resultat att Bruckner fatt en rad nya vänner. Han var således på ovanligt gott humör när han började arbeta - vilket kan utgöra ett gott underlag för att förstå det "romantiska". Den här gången var han inte lika angelägen att anspela på Wagner, men någon har menat att den hornrevelj som inleder första satsen, inspirerats av scenanvisningarna till början av Wagners opera Lohengrin. Men efter denna kraftfulla inledning i hela orkestern, dör klangen bort och ett andra tema presenteras inbakat i åtskilliga andra melodier. Bruckner lämnade inget färdigt ifrån sig förrän han var absolut säker på att det var så bra han någonsin kunde göra det. Den första versionen av symfonin var färdig den 22 november 1874 - men av den skulle vi inte känna igen mycket.
Han började med att omarbeta orkestreringen i yttersatserna och den långsamma satsen i januari 1878 och skrev i november samma år ett helt nytt scherzo "som skildrar jakten", kanske symfonins mest lättillgängliga sats. Ett år senare ersatte han finalen med en fjärde version. Den ursprungliga finalen spelas ibland separat under titeln Volksfest. På så sätt blev en i många stycken ny symfoni fullbordad i juni 1880, och den framfördes för första gången den 20 februari 1881 med stor framgång hos wienpubliken. Trots det fortsatte Bruckner att bearbeta symfonin vid olika tillfällen 1881, 1882 och så sent som 1888. Men inte nog med detta. När Hans Richter 1888 skulle framföra verket gjorde han det i en förvanskad och mer wagnerlik version gjord av Bruckners "vänner" Franz Schalk och Ferdinand Löwe - en version som även trycktes. Tiden var helt enkelt inte mogen för att ta emot Bruckners egna tankar. Man ansåg honom alltför omständlig och svulstig, och symfonierna kan ha speltider på närmare 80-90 minuter. Man betraktade hans symfonier som musikaliska "boa constrictors" - hur mycket hellre skulle man inte vilja kalla dem musikaliska katedraler.
För en gångs skull härstammar tillnamnet "den romantiska" faktiskt från tonsättaren själv, och då syftade han på första satsen där han tänkte sig en romantisk bild av en medeltida stad. Han skrev i partituret vid inledningen till trio-delen "dansmelodi under jaktpausen". Hornropen är huvudtemat i första satsen, och de återspeglar naturen, jakten och lantlivet. Det är inte utan att man kan komma att tänka på programmet till Beethovens Pastoralsymfoni. Andantet baseras på en enkel rondoform som växlar mellan två teman. Det utåtriktade scherzot engagerar med sina jakthorn, men har också en lyrisk och långsam mellandel. I den granna finalen återkommer huvudtemat från första satsen, nu i jublande triumf.
Text: Stig Jacobsson
