Ein Musikalisches Opfer, Ricercata nr 2
Bach (1685-1750)/ Webern (1883-1945)
Johann Sebastian Bach besökte i maj 1747 Fredrik den store, den musikintresserade och flöjtspelande kungen av Preussen. Vid detta tillfälle skrev kungen ner ett tema som han bad Bach improvisera en sexstämmig Ricercata över. Det vållade för en gångs skull problem, för Bach fann temat olämpligt för denna svåra form av fuga. Han nöjde sig vid detta tillfälle att skriva en trestämmig sats över kungens tema. Väl hemkommen till Leipzig kunde Bach inte frigöra tankarna från temat, och efter viss möda lyckades han konstruera den önskade ricercatan, och inte nog med det: som biprodukt blev det ytterligare ett dussin studier över det kungliga temat - allt samlat under namnet Ein Musikalisches Opfer, ett musikaliskt offer. Här har Bach på ett imponerande sätt visat sin enorma kunskap och skicklighet.
Bach såg detta som ett stycke abstrakt musik, för han har ingenstans angivit vilka instrument som skulle tolka hans noter, ett faktum som lockade en och annan sentida tonsättare att instrumentera musiken.
När Anton Webern gav sig på Bachs sexstämmiga Ricercata 1935 hade han stor vana av sådana arrangemang efter att ha bearbetat musik av sin lärare Arnold Schönberg, men också av Franz Schubert och Hugo Wolf.
De sex stämmorna återfinns i ständigt nya instrument och resultatet blir en kalejdoskopisk, hela tiden föränderlig klang. Weberns version har blivit mer än ett arrangemang eller instrumentation, den har blivit ett konstnärligt omskapande av en annan mästares verk.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 5 c-moll "Ödessymfonin"
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Medan de samtida Mozart och Haydn har långa verklistor, med hundratals konserter och symfonier allt enligt en tydlig mall men med lysande melodier och klarhet, har Beethoven en jämförelsevis begränsad lista med "bara" 135 numrerade verk. Men dessa är individualiserade och färdigställdes först efter ett noga motiviskt skissande. Det märks tydligast i den femte symfonin (1807) där ett litet, välkänt, inledande tema fick växa fram under flera års tid tills det fick sin slutliga form. Hellre än att tolka in något programmusikaliskt, som ödets knackande med mera - eller städerskans! - skulle det vara rimligare att analytiskt följa de tre tonerna som binder ihop symfonin och skapar en sällan skådad enhet. Inte ens en handfull år tidigare hade Beethoven bestämt sig för att bryta upp den klassiska stilen, söka starkare kontraster och utvidga formspråket, samtidigt som hörselskadan prövade honom hårt och gjorde honom trött och deprimerad. Krisen kanske pressade honom vidare mot nya marker? Ödessymfonin har blivit en inkörsport för många till den västerländska konstmusiken, med en öppning som i värsta fall behandlas som en klyscha - men symfonin är mer än sin inledning. Det finns sjungbara melodier som sätter sig på hjärnan, om man tillåter det. Stilistisk koncentration och en kraftfull, positiv drift framåt kännetecknar denna upplyftande symfoni.
Text: Stig Jacobsson
