Kortklassiker: Mühlrad & Tjajkovskij

RESIL 1

Jacob Mühlrad ( f. 1991)

När ljusen dämpas, i tystnaden som följer applåderna, hör du något – du är inte säker på vad: en samling tysta ljud dränkta i överdriven luft, vibration och resonans, några av dem mycket låga, andra obehagligt gälla, några faktiskt ohörbara för det mänskliga örat. Brus, ur vilket vad som helst kan uppstå. När vi dras till att lyssna noggrant, uppstår spänningar, strävande mot toner, ackord, som en kameralins som försöker fokusera på ett objekt, funnet och förlorat igen i en färgglad suddighet. Vi börjar njuta av den filmiska effekten i och för sig själv när intervaller dyker upp, sträckande på individuella instrument till skalor och enkla rytmiska celler. Instrument börjar samarbeta, baserat på klangliga likheter, strukturer blir mer komplexa, något större formas, som har en puls. Sömlöst dyker melodier upp, och du börjar följa dem, bara för att gå vilse i en fabrik av mekaniskt dunkande som övervinner de hjärtliga tonerna. När vi verkar ha antiklimaktiskt återvänt till formlöst brus, händer något oväntat: dessa olika komponenter börjar överlappa, assistera varandra, i en brokig kombination av musikaliska världar som inte borde höra ihop, både episka i bredd och fulla till brädden med heterogena fragment och idéer. Ljudmassorna blir sedan tunnare och sätter sig runt den grundläggande övertonserien, som järndamm under påverkan av en osynlig magnet. Stycket slutar i nästan liturgisk eftertanke, när vi bearbetar virvelvinden av dessa täta tio minuter som känns som en snabbspolning, eller kanske en återspolning.  

Kanske borde allt detta upplevas av lyssnaren, utan förkunskapen att kompositören Jacob Mühlrad inspirerats av miljöforskaren Carl Folkes skrifter och hans koncept om panarki: idén att, förstått som en helhet, vår jord är en samling av system (biologiska och sociala, bland andra) inbäddade i varandra, bundna av komplexa relationer av ömsesidig påverkan. Då förstår vi RESIL I inte bara som en symfonisk rörelse, utan en symfonisk dikt som presenterar oss för en accelererad historia om livet på vår planet, från dess blygsamma början till den otroliga mångfalden av biologiska former som skapades av den kambriska explosionen, och de många komplikationer som följde, där vår art har kommit att lämna sitt kontroversiella avtryck. Att veta allt detta i förväg kan lyssnaren frestas att försöka läsa händelserna i denna kronologi i musikens detaljer, och försöka tyda dem som en berättelse. Genom att göra det kan man missa det faktum att verket inte bara levererar en illustration av vad professor Folke kallar resiliens, vilket betyder vår planets systems förmåga att transformeras genom anpassning och integration, att ständigt uppfinna sig själva – snarare erbjuds vi en möjlighet att uppleva resiliens själva. Jacob Mühlrad utmanar inte vår förmåga att förstå betydelser krypterade i musik, utan själva sätten vi lyssnar på, genom att upprepade gånger växla mellan stilar och tekniker, vilket därför kräver kontinuerlig omfokusering av våra öron och uppmärksamhet. Vår senaste historia visar att det är otillräckligt att förstå dynamisk resiliens intellektuellt: om vi ska uppfinna hållbara sätt att leva på jorden, måste det vara en färdighet som vi aktivt tränar. Genom att göra den upplevelsen i en kontrollerad miljö, mer koncentrerad i rum och tid än någon naturlig scen, kan vi faktiskt få en glimt av en ödmjuk insikt: den djupare förståelsen av oss själva som ett flyktigt tillstånd av ett ständigt föränderligt system, bundet till liv, hastigheter och tillfälligheter av andra ständigt föränderligt system. 

Text: Aleksi Barrière

Symfoni nr 4 f-moll

Pjotr Tjajkovskij (1840–1893)

Tjajkovskij skrev sin fjärde symfoni under vintern 1876-1877, och därmed inledde han sin sena symfoniska stil; den som skulle kulminera i de djupt personliga och tragiska symfonierna nr 5 och 6. I fjärde symfonin hittar man fröet till denna utveckling. Han hade nyligen brevledes fått kontakt med den förmögna änkan Nadezhda von Meck, vilken han aldrig träffade, men ändå uppehöll en intensiv brevkontakt med under decennier. Hon gav honom ett generöst tilltaget årligt ekonomiskt underhåll. I maj 1877 skrev han i ett brev till henne: "Jag är helt absorberad av min symfoni, vilken jag påbörjade i vintras. Jag skulle vilja dedicera den till Er, för jag tror ni i den hittar ett eko av era innersta tankar och känslor." Men symfonin blev inte färdig då. Han avbröt arbetet för att istället hänge sig lika fullständigt åt operan Eugene Onegin. Dessvärre fick han sedan i verkliga livet uppleva de fasor som tagit form på operascenen: han kastade sig huvudstupa in i ett katastrofalt äktenskap med påföljande självmordsförsök och flykt till Italien. Han orkestrerade symfonin i Venedig och San Remo, och han var fortfarande kvar i Italien när symfonin uruppfördes av Nikolaj Rubinstein den 22 februari 1878.  

"Du frågar om symfonin har ett program. Som regel besvarar jag sådana frågor negativt och ett mer korrekt svar är verkligen inte lätt att ge. Hur ska man kunna hitta ord för de vaga känslor man haft i tankarna under arbetets gång? Utvecklingen är helt lyrisk, den sipprar ur en konstnärs själ i musik precis som en poet formulerar sig i ord. Skillnaden är att musik till och med är subtilare än ord när det gäller att uttrycka otaliga fina skiftningar i känsla och humör... Men denna symfoni har ett program, åtminstone är det möjligt för mig att i ord skissa vad musiken vill skildra... naturligtvis bara ungefär. Introduktionen rymmer fröet till hela verket, idén ur vilken det hela växer. Det representerar ödet, den mäktiga kraft som hindrar vår strävan efter lycka..."  

Första satsen handlar om livet som helhet, om krassa realiteter, glada drömmar och högtflygande visioner. Lugnet lägger sig. I andra satsen skildras den melankoliska längtan som förföljer oss i ensamheten efter en dags arbete. Den är vacker men sorgesam och man förlorar sig i minnen. Ett nordiskt vemod sprider sig över den melodi i oboen som inleder satsen. Tredje satsen är mest broderi över grundlösa tankar, sådana man får när man druckit en del. Konstiga griller fyller snart sinnet. Det är en utåtriktad och glad scherzosats. När du inte själv kan hitta lyckan, sök den hos andra: det är motivet för finalen. Det finns grader av lycka, stor och liten, finn tröst i andras lycka och ditt liv blir uthärdligt. Sådana tankar fyllde Tjajkovskij under arbetet, och det resulterade i en gripande bekännelse. Symfonin blev ett sätt för honom att skriva av sig sin djupa depression och förtvivlan.

Text: Stig Jacobsson