Blumine ur Symfoni nr 1 D-dur
Gustav Mahler (1860-1911)
Gustav Mahler var komponisten som också gjorde en karriär som operadirigent. Han hade anställningar som dirigent vid operorna i Budapest och Hamburg och var konstnärlig ledare för Wienoperan 1897–1907, för att därefter dirigera under ett par säsonger vid Metropolitanoperan i New York. Åren 1883-1885 var den unge Mahler assisterande dirigent vid operan i Kassel och blev hejdlöst och olyckligt förälskad i sopranen Johanna Richter. Detta fick honom att skriva en rad kärleksdikter varav några ingår i hans första sångcykel Lieder eines fahrenden Gesellen. Sångcykeln har starka kopplingar till Mahlers första symfoni som ofta kallas Titansymfonin med underrubriken Från en ensam mans liv.
Mahlers första symfoni var vid uruppförandet i Budapest 1889 omtalad som ett symfoniskt poem i två avdelningar. Framförandet blev dåligt mottaget och det fanns till publikens stora förtret ingen förklaring i konsertprogrammet som beskrev dikten. Mahler omarbetade verket 1893 och 1894 innan han övergav alla programfunderingar och framförde verket som Symfoni nr 1 i D-dur i Berlin 1896. I samma veva övergav han symfonins ursprungliga andra sats Blumine och tog aldrig fram den igen.
Den serenadliknande satsen Blumine hade tidigare även ingått som ett av sju stycken skådespelsmusik som Mahler dirigerade själv i juni 1884 när han första gången offentligt framförde sina verk. Blumine var Johanna Richters smeknamn och Mahler själv ska ha beskrivit satsen som ett sentimentalt passionerat kärleksavsnitt. Blumine är ett utsökt stycke musik, ett kärlekstema skimrande av poetisk återhållsamhet med en slags månbelyst längtansfull stämning där en trumpet frammanar sin allra mest lyriska röst genom orkestern milda klanger. Blumine återupptäcktes 1966 och året därpå framfördes den för första gången sedan 1894 av Benjamin Britten vid festivalen i Aldeburgh.
Text: Catarina Ek
Vier letzte Lieder
Richard Strauss (1864-1949)
Man kan undra om någon tonsättare komponerat sånger under en längre period än Richard Strauss. När han skrev sina första sånger som sjuåring, hade han inga svårigheter att skriva noterna, men modern måste hjälpa honom att skriva texten. Naturligtvis var dessa tre sånger barnsliga försök avsedda för familjekretsen, men senare tilldelade han faktiskt sången Einkehr (skriven den 21 augusti 1871) ett eget opusnummer 1a, som ett bevis på att den skulle räknas in bland hans godkända kompositioner. Den sista sången skrev han 77 år senare, efter att ha komponerat omkring 250 sånger.
Strauss sånger speglar alla skiften i hans produktion och de tillkom under livets alla skeden. Ingen har som han förnyat den tyska romansen under vår tid. Sångare och publik har älskat dem. Mer än de flesta romanstonsättarna har han också intresserat sig för samtida tyska poeter.
1945 hade herr och fru Strauss valt att som en protest mot kriget i frivillig exil slå sig ner i Schweiz. Strauss hade inte skrivit annat än någon enstaka sång efter samlingen op 77 1928, när hans son Franz uppmanade honom att efter nära tjugo år ännu en gång spänna bågen. Vintern l946-47 skissade därför Strauss i Montreux sången Im Abendrot - denna sång skulle efter Strauss död placeras sist i den postumt sammanställda samlingen Vier letzte Lieder - fyra sista sånger. Här knyter han på nytt an till sin ungdoms ideal, Brahms och Wagner, genom anspelningar på Ein Deutsches Requiem respektive
Tristan och Isolde, och han citerar även sig själv: mot slutet hörs förklaringstemat ur hans symfoniska dikt Tod und Verklärung, skriven 56 år tidigare.
Under sensommaren 1948 följde tre sånger till texter av den gode vännen och nobelpristagaren Hermann Hesse. Döden är nära, och 84-åringen är subjektiv, men komponerar ändå de ärligaste, naturligaste och djupaste verk han överhuvudtaget skapade. Här råder tystnad, lugn och frid. Han har lämnat Liedformen, för även om varje sång bygger på ett litet fåtal karaktäristiska motiv, så får de symfonisk utbredning och rikedom. Dessa geniala sånger uruppfördes postumt i London den 22 maj 1950 när den norska sopranen Kirsten Flagstad sjöng till Philharmonia Orchestra under ledning av Wilhelm Furtwängler.
Länge betraktades September, skriven i Montreux den 20 september 1948, som Strauss allra sista verk. Men 1984, efter att den tjeckiska sopranen Maria Jeritza avlidit, hittades i hennes kvarlåtenskap en sång för piano som Strauss hade dedicerat till henne: Malven, komponerad den 23 november 1948.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 4 G-dur
Gustav Mahler (1860-1911)
Gustav Mahler var under sin levnad främst känd som dirigent, medan hans symfonier ofta var kontroversiella och framfördes sällan. Vid de tidiga uppförandena av hans fjärde symfoni var mottagandet däremot helt annorlunda. Dirigenten Bruno Walther har i sina memoarer berättat om en händelse 1902, och dragit sig till minnes en "så häftig reaktion, att det nästan kom till handgripligheter mellan entusiaster och motståndare". Ändå är just den fjärde symfonin såväl den ljusaste som den lättillgängligaste av hans nio fullbordade symfonier.
Det var först under 1960-talet, bland annat tack vare Leonard Bernsteins inspelningar, som hans monumentala verk nådde en bredare publik.
Det var sommaren 1899 han påbörjade arbetet i sin kompositionsstuga vid Steinbach i Österrike. Han gick dit varje morgon klockan sex, och höll på till klockan tolv på dagen, ibland till klockan tre. Därinne fanns bara ett piano, ett bord, en stol och en soffa. Vid sjutiden bar man ljudlöst in frukosten till honom. Efter denna förmiddagsritual var han som förbytt. Han promenerade, konverserade och njöt av middagen - särskilt efterrätten. Han plågades svårt av arbetet, kände stor ångest inför uppgiften, och var under en stor del av sommaren helt förlamad av de egna kraven.
Han hade som storform skisserat sex satser som i tur och ordning skulle handla om förgängligheten, en värld utan smärta, morgonklockor, världen som en evig minut av nuet, och det himmelska livet. Men denna sommar hann han bara börja, för att på nytt kasta sig in i en hektisk vinter i Wien, fylld av chefskapet vid Operan.
Han fann till sin glädje att hans undermedvetna arbetat flitigt med symfonin, för sommaren därpå flöt musiken ledigt ur hans penna ända tills han kunde skriva: "tredje satsen och med den hela symfonin, fullbordades söndagen den 6 augusti (1900) vid Maiernigg". Den fjärde satsen innehåller ett sopransolo med text ur den kända folkvisesamlingen Des Knaben Wunderhorn - sången Das himmlische Leben hade han i själva verket fullbordat sju år tidigare och på sätt och vis blev den inspiration till hela symfonin. Det är en naiv skildring av livet i himlen, mycket charmerande och oskuldsfull.
Symfonin uruppfördes i december 1901 i München med tonsättaren som dirigent. Publiken hade svårt att ta till sig denna vision av universum och himlen. Och detta trots att tonsättaren haft de renaste uppsåt: "Egentligen ville jag enbart skriva en symfonisk humoresk". Och visst finns här mer av värme och innerlighet än i någon annan Mahlersymfoni. Med tiden kom den också att bli den mest spelade.
Text: Stig Jacobsson
