Planeterna op 32
Gustav Holst (1874 - 1934)
För oss svenskar kan det vara intressant att veta att Gustav Holsts förfäder utvandrade från Sverige för att slå sig ner i England 1807. Men Gustav Holsts musik är givetvis en helt engelsk angelägenhet, han har bland annat setts som själva sinnebilden av en engelsk tonsättare. Han utbildade sig till trombonist och tjänstgjorde som musiklärare i S:t Pauls flickskola i London. Han studerade komposition för Charles Stanford vid Royal College of Music.
Holsts enorma orkestersvit Planeterna är det verk som internationellt sett burit hans namn längst. Han började skriva musiken 1914 och blev färdig under första världskriget, 1917. Den legendariske dirigenten Adrian Boult uruppförde musiken året därpå. Sviten fick sju satser, uppkallade efter de då kända planeterna –sedan dess har Pluto utsetts till planet, men därefter även förlorat denna status. Planeterna skildras emellertid inte utifrån deras astronomiska kvaliteter, inte heller med tanke på deras förebilder i den romerska mytologin utan med tanke på deras roller inom astrologin. Med en ständigt pådrivande rytmik, där låga blåsare och brass dominerar, skildrar han i Mars krigets idioti. Den rytmiska figur som i början presenteras i slagverk, harpa och stråkar fortsätter hela satsen ut och växer till våldsam kraft.
Den totala kontrasten hittar man i den överväldigande skönhet som representeras av Venus. Det är en lugn och overklig musik med stor ömhet. Tyngdlöshet och kvicksilverlik snabbhet utmärker Merkurius, budbäraren. Alla tunga instrument är tysta i denna delikata sats. I mittdelen hittar man elva (och en halv!) repetitioner av en sex takter lång fras som stegrar sig mot satsens enda utbrott. Musiken svänger mellan ackord som harmoniskt är så långt från varandra som möjligt. Jupiter kallade tonsättaren själv "en av dessa jovialiska tjockisar som njuter av livet". Det förvånar alltså inte att vi här hittar mycket självgod lycka. Ålderdomens sorger skildras i Saturnus med hjälp av skuggrika flöjter tillsammans med harpor, och ensamma och sorgsna figurer i basarna. Musiken växer ut till en långsam marsch i brasset. Den här satsen lär tonsättaren själv ha älskat mest. Uranus magiska förmåga bärs fram av fagotten - precis som i Paul Dukas symfoniska dikt Trollkarlens lärling - men Holst kände vid denna tid inte alls till detta stycke. Även här byggs musiken upp till några kraftfulla utbrott i hela orkestern – och det magiska förenas med humor. I den avslutande satsen, Neptunus, ska alla instrument, och även den textlösa damkören, hela tiden klinga i pianissimo – i en tonlös, uttryckslös och formlös följd av skuggrika harmonier. Allt för att skapa intryck av tidlös evighet. Det är en musik som aldrig tycks sluta – och det gör ju heller inte universum! Eller...
Text: Stig Jacobsson
