Pajazzo
Ruggiero Leoncavallo (1857 – 1919)
Operan öppnas med en prolog där clownen Tonio förklarar att det vi kommer att se är verkliga personer som du och jag. Clowner, som du och jag? Ja, för sekelskiftets människor var cirkusar och resande teatersällskap i högsta grad något som hörde till tillvaron, något de kunde relatera till. Vi befinner oss i Italien i slutet av 1800-talet. De ökande stadsbefolkningarna hade sin bakgrund i landsbygden. Folk kände sig hemma i skildringen av skådespelare som i slutet av dagen samlar sin publik av bönder, pigor och drängar på torget för en föreställning. Nöjesindustrin vid sekelskiftet var stor och växande. Filmens födelse låg bara några år tillbaka i tiden och det fanns en publik som hade råd att köpa billiga biljetter.
Inom ramen för den klassiska italienska commedia dell'arte skildrar operan Pajazzo – eller Pagliacci (Clowner) som den heter på italienska – ett otrohetsdrama i teatervärlden. Teaterdirektören Canio, ständigt svartsjuk och vakande över sin hustru Nedda, drar kniv mot henne och hennes älskare Silvio på scenen under en föreställning. Rollerna de spelar är just commediafigurerna – Pierrot, Colombine, Harlekin och de andra – som publiken kände väl till. Tonsättaren Ruggiero Leoncavallo leker skickligt med ett spel i spelet, en pjäs inuti pjäsen, när han placerar verkligheten mitt i en föreställning.
Verismen, den italienska konstnärliga strömning som upphöjde realismen, var högsta mode. Kanske var det därför som Leoncavallo underströk att handlingen i operan var hämtad ur verkliga livet. En av familjens tjänare när han var barn ska ha mördats i ett svartsjukedrama mellan två män som var förälskade i samma flicka. Musikforskningen har dock funnit en del som pekar på att Leoncavallo lånade en beskedlig dos av storyn från andra – precis som scenkonsten alltid gjort.
Konstnären inspireras av kända former och utvecklar sin berättelse med en egen twist. Det gäller opera såväl som litteratur, och varför inte lustspelet, farsen och varietén. Eller den senaste blockbusterfilmen från Hollywood. Tänk en romcom där man genast identifierar karaktärerna, förstår vem som är hjälte och skurk, och vilka som ska bli förälskade i varandra. Sagan kan ha lite olika mönster men leker med samma dockor.
Berättelsen om tillkomsten är också ett fascinerande exempel på hur konsten omvärderas och att uppfattningen om vad som är finkultur och populärkultur inte alls är huggen i sten. Pajazzo skrevs som folklig underhållning. Leoncavallo hade utbildat sig i komposition och litteraturvetenskap, men det gick knackigt. Han tvingades att försörja sig som kafépianist och privatlärare, när han, inspirerad av Mascagnis framgångar med operan Cavalleria rusticana skrev Pajazzo på några månader för en tävling.
Han vann inte, men operan lyftes upp på scenen och blev genast vid premiären 1892 en stor succé. Leoncavallos förhoppningar om framgång uppfylldes med råge. Redan året efter sattes operan upp i London, New York och Stockholm. Han hade tur med tidpunkten. Massmedier som fotografiet, filmen och grammofonen spred kultur på ett helt nytt sätt än tidigare. Storsångaren Caruso gjorde Canio i en paradroll med idolfoton klädd i clowndräkt. Leoncavallo hade fått en hit som aldrig riktigt upprepades. Hans produktion efter Pajazzo har en undanskymd plats i musikhistorien. Kanske började han förlita sig lite väl mycket på konventioner, så att musiken inte upplevdes som genuin. Den tonsättare som både vill gillas av sin samtid och överleva in i framtiden måste möta förväntningarna och förnya dem med originalitet. Som en Bach, en Mozart, en Beethoven.
I Pajazzo lyckades Ruggiero Leoncavallo hur som helst att skapa konst som håller. Detta är musik som på många sätt är igenkännbar också för den som inte hört den förut. Man kommer att uppfatta orkesterns instrumentala berättande, ett musikaliskt arv från Wagner där man använder ledmotiv för att utveckla handlingen. Dramat om skådespelartruppen är en vacker och enkel berättelse som människor i alla tider kan identifiera sig med, om livets viktigaste känslor inuti vardagens lunk.
Norrköpingspubliken som kommer till säsongsavslutningen, publiken vid urpremiären i Milano, och pigorna och drängarna inuti Leoncavallos drama – vi samlas alla vid scenen, som reflekterar tillbaka på salongen för att säga: se, det handlar om oss.
Text: Sofia Lilly Jönsson
