Oceans
María Huld Markan Sigfúsdóttir (f 1980)
María Huld Markan Sigfúsdóttir är en isländsk tonsättare och violinist som komponerar för orkester, kör, dans och film. Hon är hyllad för sina bidrag till den nutida klassiska musiken och sitt innovativa förhållningssätt till komposition. Hon är en av grundarna av den isländska ensemblen Amiina som är känd för sin drömlika och experimentella musik.
Sigfúsdóttir hämtar mycket av sin inspiration från de naturliga landskapen och de dynamiska miljöelementen i sitt hemland. Island ligger mitt i Atlanten och påverkas varje dag av de stormar som havet för med sig. Några av hennes verk speglar också hennes fascination för havet och miljöfrågor och visar hennes förmåga att blanda personliga berättelser med bredare ekologiska teman. Till dessa hör orkesterstycket Oceans.
Plastskräp är ett globalt problem. När Sigfúsdóttir 2017 komponerade Oceans var hon upp särskilt upptagen av de enorma plastöar som flyter omkring i världshaven. Några av dessa öar är större än hennes egen hemö. Platsöarna, som egentligen är en soppa av mindre plastskräp, följer med havsströmmarna och förändras i storlek och form hela tiden. Det finns fem strömvirvlar med skräp i våra världshav: två i Atlanten, två i Stilla havet och en i Indiska oceanen.
I Oceans skapar Sigfúsdóttir en ljudvärld som böljar mellan stillhet och kraftfull rörelse inspirerad av havets rytm, dess skiftande temperament och oändliga djup. Musiken har en meditativ kvalitet men överraskar också med oväntade harmoniska skiftningar. Efter en inledning med höga violiner är det som om musiken, storslaget långsam och förtrollande med sina atmosfäriska klanger, sakta transformeras. Det är som om harmonierna, motiven och melodierna flyter runt i havet. Samtidigt får de oss att inse att allt som vi släpper ut och tror har försvunnit faktiskt kan dyka upp på vår tröskel - oavsett om vi vill det eller inte.
Text: Catarina Ek
Cellokonsert a-moll
Robert Schumann (1810–1856)
Robert Schumann hade bott i Dresden i fem år, utan att få någon permanent anställning i stadens musikliv. När han därför lockades till en musikdirektörspost i Düsseldorf, hade han inget emot att flytta dit. Han började sin nya anställning i augusti 1850 medan han var mitt uppe i ansträngande arbete med flera kompositioner, och samtidigt kunde han känna de första yttringarna av den mentalsjukdom som några år senare skulle bryta ut. Överansträngning var säkerligen en bidragande orsak till sjukdomen. I själva verket hade han så många som ett trettiotal verk under arbete, däribland flera betydande. Men han upplevde också mycket positivt, han var välkänd och mottogs med värme och beundran, och här fanns en utmärkt orkester.
Efter inte mer än femton dagars intensivt arbete (10–24 oktober 1850) hade han fullbordat en cellokonsert. Den febriga hastigheten tyder emellertid inte alls på slarv, tvärtom har han till och med varit ovanligt noga och kritisk. Under de kommande två åren tittade han ändå igenom verket flera gånger för att justera detaljer. Först 1854 hamnade verket hos en förläggare, och då var Schumann redan för gott intagen på sjukhuset i Endenich. Konserten skulle han aldrig få höra, den spelades aldrig under hans livstid.
Schumanns Cellokonsert har tre satser, men cellon binder ihop satserna med små övergångar istället för pauser. Yttersatserna är mycket virtuosa, medan mellansatsen kan liknas vid en romans för cello med orkesterackompanjemanget hållet i bakgrunden. Men så blev det också en av de vackraste satser Schumann skrev. Kanske var det snarast en 'symfoni' med obligat cello Schumann hade tänkt sig.
Düsseldorf hade nog kunnat bli en bra bostadsort. Det var här han under november och december med likartad snabbhet skrev sin tredje och fjärde symfoni, men i april 1852 drabbas han alltså av det som hustrun Clara kallade en 'reumatisk attack', vilken fråntog honom den skapande gnistan under hans sista två levnadsår, och utvecklades till den sinnessjukdom som tvingade honom att slänga sig i floden.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 1 e-moll
Jean Sibelius (1865-1957)
Få tonsättare har skapat så rikt varierade symfonier som Jean Sibelius. De rymmer både djärvt formad senromantik och klassicism i samtida kontinental anda. Här återfinns både lyrisk intimitet och folkloristik i stil á la Edvard Grieg samt dissonantisk expressivitet. Jean Sibelius musik bidrog starkt till de nationalromantiska strömningarna i det sena 1800-talet Finland. Symfoni nr 1, skrevs 1899, samma år som hans välkända Finlandia, bär inspiration både från nationalromantiken och den stora förebilden Tjajkovskij. Precis som hos Brahms möter det klassiska en rastlöshet som söker sig nya vägar. Mitt i allt blånar över denna symfoni ett slags nordiskt ljus - som vore alltsammans en tonsättning av karelsk mytologi eller finländsk natur.
Sibelius Symfoni nr 1 kan sägas pendla mellan expressiv, djärv senromantik och ett slags inåtvänd, självutlämnande lyrism. Folkloristisk idyllisering växlar med en dissonantisk, vild kromatik. Att tonsättaren var inspirerad av Berlioz är mer än en gissning: i skisserna till verket återfinns entusiastiska referenser till denne.
En första version uruppfördes i Helsingfors våren 1899, under ledning av tonsättaren själv. Sibelius, som vanligt självkritisk, skrev senare en ny version av verket. Med sin första symfoni fick Sibelius sitt internationella genombrott och den finska huvudstadsorkestern framförde den runtom i Europa. De krafter Sibelius här släppte loss hälsades med stor uppskattning; en respons som kom att betyda mycket för hans fortsatta skapande.
Text: Björn Gustavsson
