Ingrid, cellon och en sommar i rockväst

Från Surahammar till Norrköping  

För Ingrid började resan med cellon tidigt i lilla Surahammar, där musikskolan kom att spela en avgörande roll.  

– Det var kärlek vid första stråket, säger Ingrid. 

Hon berättar att cellons roll i orkestern ofta handlar om att skapa stabilitet tillsammans med kontrabasarna. Men också om att emellanåt kliva fram med melodier som bär mycket känsla.  

– Vi är ett basinstrument, men vi får också blomma ut i de där sentimentala solona som vi älskar så mycket, säger hon med ett leende.  

Efter studier och frilansjobb dök tjänsten i Norrköping upp, en av få fasta celloplatser och dessutom på en plats som kunde fungera för hela familjen. Det blev starten på hela 38 år i Norrköpings Symfoniorkester.

När detaljerna gör skillnad 

Men efter många år i yrket och intensivt spelande började kroppen att säga ifrån. Under senare år har Ingrid Åkerblom kombinerat sitt spel i orkestern med arbete i notbiblioteket. Ett sätt att stötta orkestern från en annan plats än scenen. Uppdraget kom till under en sjukskrivning, då hon som en del av rehabiliteringen började hjälpa notbibliotekarien Lisa Lindh. Det dröjde inte länge förrän hon insåg hur avgörande kvaliteten på notmaterialet är för det musikaliska resultatet, inte bara vad som står i noterna, utan hur det står. 

– En bra not är tydlig, lätt att läsa och kräver så lite suddande och omritande som möjligt. Det kanske låter litet, men när noterna fungerar, då kan musiken verkligen lyfta, säger hon.

Mellan kammarmusik och klassrum 

Parallellt med jobbet i orkestern har Ingrid funnit glädje i det mindre formatet, bland annat som medlem i Matinkvartetten, som i år firar 10 år. Där har hon fått utlopp för ett annat slags musicerande, där det nära samspelet och det gemensamma tolkandet står i centrum.  
Under många år har hon också undervisat celloelever, bland annat på De Geergymnasiet Musik i Norrköping och Lunnevads folkhögskola. Att undervisa har gett både inspiration och eftertanke. Men framför allt lyfter hon glädjen i mötet med nya generationer musiker. 

– Det är så härligt att få undervisa unga, entusiastiska människor och att få spela med dem också, säger Ingrid.

Från Hörsalen till Louis De Geer 

När Ingrid Åkerblom kom till Norrköping på 1980-talet var orkesterns hemmascen fortfarande det intima konserthuset Hörsalen. Då var de färre musiker och orkestern hade ännu inte gett sig på de riktigt stora verken. Men i takt med att orkestern växte och flyttade in i det nya konserthuset breddades också möjligheterna, både konstnärligt och klangmässigt. 

– Vi började nosa på de stora verken. Det var en ny värld som öppnade sig och vi fick arbeta upp en standardrepertoar från grunden, säger Ingrid.

Orkestern genomför betydligt fler produktioner, når ut till en mycket bredare publik och spelar in mer musik än tidigare. Tempot är högre - men det är också något hon uppskattar och ser ett värde i. 

– Det vi gör når ut bredare och det känns meningsfullt.

Framtidsplaner 

Det är mycket Ingrid kommer att sakna med musikerlivet, som gemenskapen, rutinerna och den ständiga nyfikenheten inför vad veckan ska bjuda på. Det kan vara ett nytt verk, ett nytt sätt att tolka det gamla och nya musikaliska möten. Samtidigt ser hon fram emot en ny fas i livet, då hon och maken flyttar till Öland. Där väntar blomstrande ängar, fågelsång och möjligheten att fördjupa sig i det botaniska intresset.

Och så förstås - den årliga traditionen att dra på sig rockvästen och åka till hårdrocksfestivalen Sweden Rock i Blekinge. Ett intresse som började hos sönerna men som snabbt spred sig till hela familjen. Efter ett långt yrkesliv i orkestern väntar nu ett nytt kapitel för Ingrid Åkerblom med mer tid för familj, natur och musik i nya former. 

Text: Maria Turdén