Bachs h-mollmässa
Jag tar ut den stora cd-boxen ur bokhyllan. Bachs samtliga verk i olika inspelningar, några i flera versioner, med essäer om musiken och en film om kompositörens liv. På Spotify scrollar jag genom den långa listan av album. Youtube har filmklipp eller hela verket, bara att välja. Mest tycker jag om de historiska inspelningarna, den varma analoga tekniken, sångarnas retrolook. Det känns hisnande att se 1740-talet genom 1960-talets solblekta filter.
Vi har tillgång till hela musikhistorien. Själv hörde Johann Sebastian Bach förmodligen aldrig sin h-mollmässa i dess helhet.
Tillkomsten av den stora latinska mässan, som Bach själv kallade den, är inte helt klarlagd. Det man vet är att tonsättaren 1733 skickade satserna Kyrie och Gloria som en mindre mässa till Augustus III, kurfurste av Sachsen och katolsk konvertit, tillsammans med en ansökan om titeln hovkompositör.
Bach var 48 år då, vilket råkar vara samma ålder som undertecknads i skrivandes stund. Jag tänker att jag förstår litegrann om var han befann sig. Man har varit med om en del, är mitt uppe i livet men har börjat att se tillbaka. Man vill att ens arbete ska ha haft någon betydelse. Och man inser att man måste bygga något som håller för den framtid som finns kvar.
I brev till en vän skriver Bach om hur lägenheten han tilldelats som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig är mindre än utlovat och han klagar över hur dyrt allting är. Musikerns yrke liknade skråhantverkarens. Inkomsterna kom inte av kapital eller arv, utan från ett ständigt pågående arbete. Förutom att leverera nyskriven musik i princip varje vecka undervisade Bach eleverna i kyrkskolan. Han hade en stor familj att försörja. Karriärdraget att skriva till Leipzigs nya kurfurste handlade inte om äregirighet, utan om att förvandla symboliskt kapital till pengar.
Försöket gick vägen. Några år efter att Bach skickat musiken till Augustus fick Bach sin utnämning som hovkompositör.
Historien om mässan hade kunnat sluta där, men runt femton år senare tog han upp satserna igen. Nu kompletterade han dem till en fullständig katolsk mässa. Bachforskningen har hittat bitar av musiken i tidigare verk, det äldsta fragmentet så tidigt som 1714. H-mollmässan har beskrivits som eklektisk, splittrad, men stilen motsvarar hur andra tonsättare vid samma tid komponerade mässor. Den skulle gestalta liturgins olika känslolägen och skildra människors föreställningar om himmel och jord.
Varför tog Bach upp verket igen? Han skrev knappast för byrålådan eller med tanke på arkiven, som inte existerade än. Kanske siktade han på ett uruppförande vid invigningen av den nya katedralen i Dresden, som höll på att byggas då. Men bygget blev försenat. Först 1751, året efter hans död, öppnades katedralen.
Eller skrev han med tanke på det sällskap av uppburna musiker och furstar som varje år i november i Wien lät framföra ett stort verk till musikens helgon Sankta Cecilia? Ett nyfunnet brev till tonsättaren från greven av Mähren har blåst liv i den spekulativa teorin.
Kanske får vi aldrig veta. Hur som helst brukar man räkna h-mollmässan till de andra stora, encyklopediska verk som Bach slutförde sent i livet, som Das wohltemperierte Klavier och Die Kunst der Fuge.
Bachs hälsa sviktade. I församlingen hade kyrkorådet redan hört sig för om en ny musiker i stället för den gamle kantorn, som man uppenbarligen förväntade sig snart hädangången. Men Bach jobbade på, bara några månader före sin död tog han en ny elev och genomgick en operation för att bota sin tilltagande blindhet. I juli 1750 dog JS Bach i sviterna av operationen, 65 år gammal.
Verket föll inte i glömska. Johann Sebastians son Carl Philip Emanuel arrangerade Credosatsen för ett framförande i Hamburg 1786, och h-mollmässan handkopierades och spreds bland insatta musiker. Haydn beundrade den, Beethoven försökte få tag i ett exemplar men gick bet. Med Felix Mendelssohns berömda uppförande av Matteuspassionen 1829 i Berlin tändes en kultisk glöd hos en större publik kring den gamle tyske mästaren som aldrig har falnat.
Och här är vi nu, 2024. Om svårigheten förr var att få tag i musiken, är ett av de största hoten mot att uppleva musik idag överflödet av inspelningar. Mängden får oss att tappa koncentrationen. Det finns alltid mer, alltid något annat att titta på.
Den levande musiken tvingar oss kvar. I salongen befinner jag mig så nära som jag någonsin kommer den gamle kantorn vid sitt notpapper. I vilket syfte han än skrev den, var det ju inte för evigheten, utan nuet.
Text: Sofia Lilly Jönsson
