Flöjtkonserten Halkyoniska dagar
Flöjtkonserten är en sambeställning av Norrköpings Symfoniorkester, Svenska Kammarorkestern i Örebro och Nordiska Kammarorkestern i Sundsvall. Britta Byström, som ofta inspireras av de visuella och litterära konstarterna, berättar varifrån hon fick inspiration till flöjtkonserten som fått titeln Halkyoniska dagar:
– Själva uttrycket ”Halkyoniska dagar” blev en inspirationskälla. Jag stötte på det för första gången hos Vilhelm Ekelund – där används det av en orolig själ som tänker tillbaka på stunder av lugn. Begreppet kommer från att man under antiken trodde att kungsfiskarens bo flöt på havet och att havet förblev lugnt under de dagar som dessa fåglar ruvade sina ägg, vilket ansågs vara sju dagar före och sju dagar efter vintersolståndet. Dessa dagar kom därför att kallas kungsfiskardagarna eller halkyons dagar. Begreppet har en viss nostalgisk klang: det handlar om att se tillbaka på en tid som i efterhand upplevs som lugn och kanske idyllisk.
Det är den Norrköpingfödda flöjtisten Laura Michelin som tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester uruppför Halkyoniska dagar 25 och 26 januari 2024. Det var också Laura Michelin som presenterade idén om en flöjtkonsert till Britta Byström.
– Jag kände mig väldigt lockad av uppgiften eftersom jag aldrig tidigare skrivit något för soloflöjt. Dessutom lockades jag av att Laura är en verkligt enastående musiker. En stor del av inspirationen till verket kom också ur hennes spel och musikaliska personlighet.
Text: Catarina Ek
Emilie Mayer
Det händer ganska ofta att det spelas musik av kvinnliga tonsättare på Sveriges Radio och på konserter. Även om deras namn är helt okända brukar deras musik falla väl in i sin tids musikstil. Detsamma gäller Emilie Mayers (1812–1883) musik. Den spelades kring 1850-talet runt om i tysktalande länder och blev känd. Efter hennes död spelades hennes musik inte längre och inte bara hennes utan praktiskt taget all musik av kvinnliga tonsättare försvann från repertoaren. Först nu, under 2000-talet har deras musik börjat spelas igen.
Att bli känd som kvinna och tonsättare i 1800-talets Tyskland förutsatte både tur och vissa villkor. Emilie Mayer kom från en välbärgad familj och familjemedlemmarna hade mycket tät kontakt med varandra. 1840 flyttade hon till Stettin, där hennes bror var apotekare och hon började studera komposition för den då kände tonsättaren Carl Loewe. Familjen Loewe blev upptagna som medlemmar i den stora familjen Mayer och det hade Emilie glädje av.
Stettin hade ett rikt musikliv. Loewe var stadens musikdirektör, han ordnade alla konserter och medverkade i flera salonger. Han insåg att Emilie var en skicklig tonsättare, han introducerade henne i salongslivet och framförde hennes musik. Salongerna präglades av rika borgerliga familjer på hög ekonomisk och kulturell nivå. Loewes vän, kronprinsen av Preussen - senare Ludvig Wilhelm IV - var ofta gäst. 1847 gavs Mayers två första symfonier med framgång. Vi ska stanna till vid första symfonin i c-moll som avslöjar att Mayer tidigt var en skicklig tonsättare. Den är komponerad i fyra satser och tankarna går till både Beethovens tidiga symfonier och till Mendelssohn. Symfonin är väl utformad i både melodi och instrumentation. Efter den livliga första satsen, följer andra satsens adagio med ett vackert tema som återkommer och förändras, i menuettsatsen finns effektfulla kontraster och sista satsen är ett magnifikt avslut. Att Loewe fortsatte att ge sin begåvade elevs kompositioner i både salonger och vid konserter förvånar inte.
1847 reste Mayer med den nya järnvägen till Berlin för att fortsätta studierna. Hon framförde musiken i sin salong och tack vare kontakten med kungahuset gav hon kring 1850 en orkesterkonsert i kungliga teatern. Under följande år komponerade hon en symfoni om året, sammanlagt åtta symfonier varav den fjärde symfonin i h-moll spelades oftast. Hennes musik spreds till städer som Köln, München, Dessau, Halle och Hamburg. 1856 inbjöds hon till Wien av ärkehertiginnan Sophie och hennes kammarmusik framfördes vid en privat konsert. Emilies kretsar vidgades och musiken blev mer brett känd.
1862 flyttade Mayer tillbaka till Stettin, möjligen av ekonomiska orsaker. Nu koncentrerade hon sig på att få verken publicerade. Under 1870-talet ökade antalet välutbildade kvinnor. Konkurrens med männen växte fram och kritiken mot kvinnornas musik ökade. Samtidigt byggdes det offentliga konsertväsendet upp. Kontakten mellan salongerna och offentligheten minskade, vilket drabbade de salongsberoende kvinnorna. 1876 flyttade hon tillbaka till Berlin och fortsatte arbeta för publicering av musiken.
Efter sin död 1883 glömdes Mayers musik bort, detsamma gällde tonsättare som Clara Schumann, Fanny Mendelssohn Hensel och flera andra. Under 1900-talets början ökade motståndet mot kvinnliga tonsättares musik. Vi har paralleller i Sverige med t ex tonsättaren Elfrida Andrée. Först nu har Mayers och andra kvinnors musik börjat spelas igen.
Text: Eva Öhrström
Beethovens 8a – En åtta full av överraskningar
”Vi har haft det efterlängtade nöjet att ha på besök i vår stad vår tids Orfeus, den störste musikaliske poeten genom tiderna” kunde man i oktober 1812 läsa i Linzer Musikzeitung. Efter att ha tillbringat sommaren på olika kurorter hade Beethoven på hemvägen stannat till i Linz för att ta sin yngre bror Johann i kragen. Ryktet sade att Johann hade inlett en opassande kärleksrelation med sin hushållerska, en ung kvinna vid namn Therese Obermeyer, vilket väckte så upprörda känslor hos Ludwig att han försökte få myndigheterna att tvinga Therese att lämna staden. Ansträngningarna var dock förgäves och det hela slutade med att Johann och Therese gifte sig.
Inget av detta märks dock i den åttonde symfonin som kom till under denna period. Beethoven själv kallade den för ”lilla F-dursymfonin” med tanke på den korta speltiden. I andra avseenden är åttan ett stort verk, sprängfyllt med innehåll, och är också den symfoni Beethoven själv var mest nöjd med. Den är gladlynt och humoristisk i karaktären, full av kontraster och oväntade infall. Det har t ex sagts att andra satsens taktfasta rytm är inspirerad av den då nyuppfunna metronomen. Som lyssnare behöver man spetsa öronen för att hinna ta in allt som händer i musiken, något som uppenbarligen var en utmaning redan vid uruppförandet.
Allgemeine Musikalische Zeitung i Wien skrev om premiärkonserten den 27 februari 1814, under vilken även den 7:e symfonin och Wellingtons seger framfördes:
”Lyssnarnas största uppmärksamhet verkade vara fokuserad på den här senaste produkten från B:s musa, och alla var i den mest spända förväntan; men efter att ha lyssnat på den en gång, åtföljdes den inte av den entusiasm som kännetecknar ett verk som är allmänt omtyckt: kort sagt, som italienarna säger, den väckte ingen sensation. Ref anser att orsaken inte ligger i en svagare eller mindre konstnärlig bearbetning utan dels i den ogenomtänkta idén att låta denna symfoni följa den i A-dur, dels i övermättnaden av så många vackra och utmärkta saker som redan har avnjutits, vilket naturligtvis leder till utmattning. Om den här symfonin framförs ensam i framtiden, tvivlar vi inte på att den kommer att bli framgångsrik.”
Text: Henrik Marmén
