Violinkonsert D-dur
Johannes Brahms (1833- 1897)
Somrarna 1877–1879 sägs ha varit de lyckligaste i Brahms vuxna liv. Han sökte sig bort från storstadens jäkt för att njuta av lugnet på landsbygden, i natursköna omgivningar.
Han arbetade trevande och violinkonserten skisserades till att börja med i fyra satser. I slutet av augusti skickade han violinstämman till sin vän, den firade violinvirtuosen Joseph Joachim.
"Du behöver inte ursäkta dig, inte ha någon respekt för 'den alltför goda musiken', inte komma med något svepskäl... Jag är nöjd om du säger något och kanske skriver in något: svårt, obekvämt, omöjligt, osv."
Men Joachim svarade: "Det mesta är utförbart, mycket till och med riktigt originellt violinmässigt - men att det skulle vara angenämt att spela detta i en överhettad sal, vill jag inte påstå, innan jag fått en överblick av det hela." I november meddelade Brahms att han strukit de båda mellansatserna - "naturligtvis var de bäst" - och placerat ett "stackars adagio" i deras ställe.
Joachim spelade solostämman, och Brahms dirigerade när konserten uruppfördes på nyårsafton 1879. Publikens förväntningar var stora, men Joachim hade inte övat tillräckligt, och Brahms blev okoncentrerad när han upptäckt att han fortfarande hade vardagsbyxorna på sig under frackrocken. Resultatet blev alltså inte helt lyckat.
Konserten är hållen i Beethovens anda, och man kan urskilja citat och vändningar som härrör från olika Beethovenverk. Solisten får inte briljera, utan får snarare ingå som en del i den symfoniska helheten, vilket föranledde den spanske violinisten Pablo de Sarasate att utbrista: "Tror ni mig vara så smaklös att jag skulle ställa mig på estraden för att med violinen i hand höra på när oboen i adagiot spelar hela satsens enda melodi för publiken?"
Fåfängan kan förblinda konstnären. Tiden har visat att Brahms skrivit den mest spelade violinkonserten överhuvudtaget.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 3 F-dur
Johannes Brahms (1833-1897)
Johannes Brahms var mycket självkritisk och han kände tyngden från Beethoventraditionen. Hur skulle man kunna skriva symfonier efter Beethovens mästerskap i genren, frågade han sig. Han undvek att skriva rena orkesterverk, och före 1876 skrev han bara två serenader, 1858 och 1860, och den första pianokonserten, vilken han påbörjat 1854 i avsikt att det skulle bli en symfoni - men till slut kände han sig inte alls mogen för ett sådant verk.
Han hade redan fyllt fyrtiotre år när han 1876 presenterade sin första symfoni, och även om publiken gillade den så fanns det kritiker som elakt nog kallade den "Beethovens tionde", vilket Brahms konstaterade med stort missnöje. Publikframgångarna lockade honom att tämligen omgående skriva ytterligare en symfoni, den ljusa tvåan, som somliga menade var hans Pastoralsymfoni (återigen alltså en parallell till Beethoven, och dennes sjätte symfoni). Sedan blev det några års uppehåll innan det var dags för Brahms tredje och fjärde symfonier, vilka delvis skrevs parallellt inom loppet av två år.
Den femtioårige Johannes Brahms skrev sin tredje symfoni våren och sommaren 1883, då han sin vana trogen lämnade Wien för att få njuta inspirerande lantluft. Han befann sig i badorten Wiesbaden inte långt från Mainz. Uruppförandet ägde rum i Wien den andra december samma år, och leddes av den firade Hans Richter. Dirigenten kallade symfonin för Brahms "Eroica", men den liknelsen är inte helt lyckad. Medan Beethovens tredje symfoni (som är den verkliga Eroica) spränger alla gränser, är Brahms symfoni ovanligt koncentrerad och fast sammanhållen, och medan Beethoven siktar mot stjärnorna, innehåller Brahms många drag av resignation. Det blev den kortaste och mest koncentrerade av hans fyra symfonier, och många menar att den också är den mest svårspelade av dem. De personliga tankarna kan vara nog så svåra att gestalta.
Två lidelsefulla allegrosatser omsluter symfonin. Första satsen börjar onekligen i F-dur och har ögonblick av stark lidelse, men är på det hela taget ungdomligt entusiastisk. Här finns onekligen ett hjältemotiv (Eroica - Hero - Hjälte) i ackordet FAF, toner som återvänder då och då, och som ska tolkas som tonsättarens hemliga motto: Frei Aber Froh (Fri men lycklig). Men i mellansatserna domineras symfonin av f-moll, och skuggorna tornar upp sig, för att bryta ut i demonisk storm i finalen, strax innan första satsens huvudtema återkommer, som en förandligad, ljus och mild koral - återigen i F-dur. På andra plats finner vi ett lyriskt, meditativt andante, som Clara Schumann fann vara en total identifiering med naturens sällhet, som en romans som nästan har kammarmusikaliska kvaliteter. Tredje satsen är en dröm av nostalgi och älskvärdhet.
Länge kritiserades tredje symfonin för att vara kärv och inåtvänd, men man kan också se den som ett ovanligt personligt dokument för att komma från Brahms. Även om han aldrig var vad man ibland kallar dagbokstonsättare, kan man inte komma ifrån att han just här tolkade de egna känslorna i sin musik. Han skildrade en lek med elden, och hade romanssångerskan Hermine Spies vid sin sida...
Text: Stig Jacobsson
