Norrköpings Symfoniorkester bjuder in till säsongsstart med ett lyxigt gästspel! I den här konserten får du träffa Radiosymfonikerna i sällskap med Norrköpingssonen Johan Dalene, i ett program där hjältemodet står i fokus.
Wiener Philharmoniker Fanfare
RICHARD STRAUSS
3 min
Richard Strauss var son till en av 1800-talets främsta hornister, Franz Strauss, ett faktum som säkerligen påverkade den musikaliska kvaliteten på de verk och partier för instrumentgruppen som sonen kom att komponera. Ett av dessa är den fanfar som Strauss skrev till den bal som Wiener Philharmoniker genomförde för första gången 1924 som en insamling till orkestermusikernas pensionskassa. Strauss var redan då starkt kopplad till Wiener Philarmoniker, 1901 var de den första orkestern att spela en hel konsert endast med musik av honom, och de två hade därefter ett återkommande konstnärligt utbyte. Wiener Philharmoniker Fanfare är skriven för 6 trumpeter, 8 horn, 6 tromboner, 2 tubor och tre pukor och var tänkt att spelas när särskilt viktiga gäster dök upp. Sedan premiären 1924 har den varit ett stående inslag på orkesterns årliga baler.
Entusiasmerande och bombastisk
Fanfaren är en av två som Strauss skrev under 1924, mitt under en period då han, efter premiären av operan Salome i december 1905, egentligen hade förlorat intresset för att skriva orkestrala verk (med En Alpsymfoni från 1915 som ett magnifikt undantag). Först under 1940-talet hittade han återigen inspirationen för att komponera enkom för orkester, vilket bland annat resulterade i Metamorphosen för stråkorkester 1945.
Den cirka tre minuter långa (eller korta) Wiener Philharmoniker Fanfare är romantisk, bombastiskt och mästerligt orkestrerad. Trots sin i grund och botten enkla form har den en sofistikerad struktur, en fyllig melodi och färggranna modulationer. Från de första inledande, uppfodrade triolerna hos trumpeterna till de, ibland närmast smattrande, ibland mjuka tonerna hos resterande brassinstrument och pukornas lågmält mullrande är det ett slående entusiasmerande stycke.
Text: Bodil Hasselgren
Bruchs violinkonsert, g-moll
MAX BRUCH
27 min
I. Vorspeil: Allegro moderato
II. Adagio
III. Finale: Allegro energic
På ålderns höst var Max Bruch rätt bitter över att det bara var Violinkonsert nr 1 som på allvar höll hans namn levande. En respekterad pedagog var han, och Skotsk fantasi och Kol Nidrei för violin respektive cello var väl också fortfarande rätt frekventa på repertoaren.
Fler pärlor
Men det fanns ju så mycket annat, inte minst två violinkonserter till. Och hela tre symfonier, en stark gren för honom ända tills Johannes Brahms hade presenterat sin första. Därtill alla de stora körverken, som han varit allra mest känd och uppskattad för då karriären stod på sin höjd. Allt detta märkligt förbisett än idag. Bruch kom att hamna i kategorin där många vid hans frånfälle uttryckte stor förvåning över att han nyss varit vid liv, trots att han hade komponerat in i det sista. Det finns pärlor att upptäcka i hans produktion, men knappast mycket som når upp till den första violinkonsertens nivå.
Odödliga melodier
Violinkonserten i g-moll är en fantastisk samling av odödliga melodier, makalöst välkomponerade för instrumentet, visserligen efter att storstjärnor som Ferdinand David och Joseph Joachim hade konsulterats. Detta mästerstycke var Bruchs första publicerade större orkesterverk, och arbetet hade inte gått så lätt. Konserten påbörjades 1857, uruppfördes 1866 men drogs tillbaka och fick sin slutliga form först 1868. Tanken hade ursprungligen varit att skriva en fantasi för violin och orkester, vilket speglas av att första satsen betecknats som Vorspiel. Den sagolikt lyriska andra satsen följer utan avbrott på den första, och bjuder utan tvekan på en av romantikens stora stunder. Finalen blir till en yster dans i en vagt ungersk stil, kanske en hyllning till ungraren Joachim. Musik som rent av förebådar motsvarande sats i Brahms violinkonsert, som kom tio år senare. Båda dessa konserter tillägnades Joseph Joachim, och det var naturligtvis också han som kom att uruppföra dem.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Ein Heldenleben
RICHARD STRAUSS
54 min
I. Hjälten
II. Hjältens motståndare
III. Hjältens ledsagarinna
IV. Hjälten på slagfältet
V. Hjältens fredsverk
VI. Hjältens flykt från världen och fullkomnande
Ein Heldenleben, En hjältes liv, från 1898 är skrivet i sex delar som framförs utan avbrott. Första delen, kort och gott kallad ”Hjälten”, inleds med ett svulstigt, nästan stereotypt hjältemodigt tema spelat av inte mindre än åtta valthorn och orkesterns cellostämma. Stråk och träblås kontrasterar med ett mer lyriskt sidotema och kring dessa byggs hjältens person upp. Efter hela verkets enda längre paus kommer nästa del som lämpligt nog är ”Hjältens motståndare”. Den inleds av oroligt sökande, rastlösa och nästan retfulla träblåsstämmor över dova kvinter i mässingsblåset. Det hjältemodiga temat återvänder, nu i moll och långsammare, liksom tvekande, färgat av träblåsarna.
Hustrun huvudpersonen
Den tredje delen, ”Hjältens ledsagarinna”, är nästan dubbelt så lång som någon av de andra fem, och den enda som Strauss erkände vad eller vem den handlar om: hans fru, Pauline de Ahna. ”Hon är väldigt komplex,” beskrev Strauss henne för författaren Romain Rolland, ”en smula pervers, en aning kokett, aldrig densamma från en minut till en annan.” En soloviolinist har här huvudrollen och spelar bland annat en lång och minutiöst detaljerad solokadens som utmynnar i något som med rätta beskrivits som en ”vällustigt komponerad kärleksscen”.
Filmiskt och militäriskt
Liksom en kioskvältare eller storfilm fortsätter historien med en strid, ”Hjältens slagfält”. Militärtrumma och trumpet slår omedelbart an tonen och under dessa musikaliska memer återkommer hjältetemat. Det romantiska och militäriska står i direkt parallell om inte öppen konflikt. En porlande harpa signalerar övergången till ”Hjältens fredsverk”, en ömsint elegi med träblås, framför allt fagott och engelskt horn, i förgrunden. Den veritabla kronan på verket är ”Hjältens flykt från världen och fullkomnande” där hjältetemat, efter ett pastoralt mellanspel, föranleder ett återvändande motiv från kärlekssatsen, och till sist en värdig, mäktig avslutning i Ess-dur, samma tonart som inledde verket.
Karikatyrer av kritiker
Richard Strauss själv hävdade att verket ”inte handlar om en enskild uppdiktad eller historisk person, utan snarare det maskulina hjältemodet som allmänt ideal”. Om sig själv lär han ha sagt: ”Jag är ingen hjälte; jag är inte gjord för slagfältet.”Att verket inte handlar om Strauss själv verkar dock, trots hans eget nekande, stå utom allt tvivel. Utöver alla större och mindre tecken citerar Strauss nio andra av sina egna kompositioner i femte satsen, ”Hjältens fredsverk”, den tredje satsens ”ledsagarinna” erkände han själv var sin egen hustru och i den andra satsen är det inga mindre än Strauss kritiker som är ”Hjältens motståndare” och tillägnas musikaliska karikatyrer.
Text: David Saulesco
