Symfoni nr 3 F-dur
JOHANNES BRAHMS (1833-1897)
Johannes Brahms var mycket självkritisk, och han kände tyngden från Beethoventraditionen. Hur skulle man kunna skriva symfonier efter Beethovens mästerskap i genren, frågade han sig. Den femtioårige Johannes Brahms skrev sin tredje symfoni våren och sommaren 1883. Uruppförandet ägde rum i Wien den 2 december samma år.
Två lidelsefulla allegrosatser omsluter symfonin. Första satsen börjar onekligen i F-dur och har ögonblick av stark lidelse, men är på det hela taget ungdomligt entusiastisk. Här finns ett hjältemotiv i ackordet FAF, toner som återvänder då och då, och som ska tolkas som tonsättarens hemliga motto: Frei Aber Froh (Fri men lycklig). Men i mellansatserna domineras symfonin av f-moll, och skuggorna tornar upp sig, för att bryta ut i demonisk storm i finalen, strax innan första satsens huvudtema återkommer som en förandligad, ljus och mild koral - återigen i F-dur. På andra plats finner vi ett lyriskt, meditativt andante, som en romans som nästan har kammarmusikaliska kvaliteter. Tredje satsen är en dröm av nostalgi och älskvärdhet.
Länge kritiserades tredje symfonin för att vara kärv och inåtvänd, men man kan också se den som ett ovanligt personligt dokument för att komma från Brahms. Även om han aldrig var vad man ibland kallar dagbokstonsättare, kan man inte komma ifrån att han just här tolkade de egna känslorna i sin musik.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 4 e-moll
JOHANNES BRAHMS (1833–1897)
Under andra hälften av 1800-talet var det tyska musiklivet präglat av striden mellan två riktningar. Kretsen kring Liszt, med förebilder som Berlioz och Wagner, ville lyfta fram musikens förmåga att beskriva utommusikaliska skeenden. Brahms däremot, höll fast vid att musiken existerade blott för sin egen skull och bara uttryckte precis den känsla som var summan av tonerna i en komposition. För Brahms var Beethovens symfonier den oöverträffade höjdpunkten, och med sina egna symfonier ville han föra utvecklingen vidare i samma anda.
Symfoni nr 4 skrevs 1884–1885 under Brahms sommarvistelser i Mürzzuschlag i Österrike. ”I klimatet här blir körsbären aldrig söta” skrev han till en vän och menade att symfonin kanske inte var så insmickrande. Det stämmer på ett sätt: De fyra satsernas olika teman består endast av ett fåtal noter, men de används på ett oöverträffat intelligent sätt för att skapa känslofylld musik. Första satsens inledning med fallande och stigande intervall är knappt ens en melodi, men Brahms lyckas ändå skapa en komplex känsla av både melankoli och hopp som sedan utvecklas genom hela symfonin. Detta blir särskilt tydligt i fjärde satsen där samma korta motiv varieras hela 30 gånger och lyckas täcka in ett enormt känslospektrum. Mot detta kontrasterar andra satsens innerliga melodik och tredje satsens sprudlande energi.
Uruppförandet 1885 blev en succé. En kritiker skrev: ”För en musiker finns det inget modernt verk som ger mer tillbaka när man studerar det djupare. Symfonin är som en mörk brunn: Ju längre vi blickar ner i den, desto klarar lyser stjärnorna tillbaka på oss”.
Text: Henrik Marmén
.jpg)
