Capriccio espagnol
Nikolaj Rimskij‑Korsakov (1844–1908)
Nikolaj Rimskij-Korsakov bildade tillsammans med Mily Balakirev, Alexander Borodin, Modest Musorgskij och Cesar Cui en i St Petersburg verksam tonsättargrupp, som växlande kallats 'De fem unga ’Nyryssarna’ eller ’Den mäktiga lilla klicken’. Det var en grupp bestående av entusiastiska amatörer som alla utbildat sig till något helt annat än tonsättare. Rimskij var länge marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och hämtat inspiration från såväl österlandet (vilket resulterade i den symfoniska sviten Sheherazade och i symfonin Antar) som från mer näraliggande europeiska länders speciella musikkulturer. Men det var också Rimskij som kom längst av gruppens medlemmar. Med tiden utsågs han till den förste kompositionsprofessorn för det i St Petersburg nyöppnade konservatoriet, och med glimten i ögonvrån hävdade han att han alltid låg en lektion före sina elever.
När han 1887 komponerade orkesterverket Capriccio espagnol (spanskt capriccio) kan han knappast ha varit ovetande om Moskvakollegan Tjajkovskijs då redan sju år gamla Capriccio italien (italienskt capriccio). Men det behöver inte finnas någon koppling, för Rimskijs inspiration går längre tillbaka än så. Redan den 'ryska musikens fader' Mikhail Glinka, hade skrivit några spanska rapsodier (däribland en som han kallade Jota aragonese) fyllda av flamencorytmer och kastanjetter. Det var alltså en gammal rysk tradition som Rimskij gav sig in i, och hans bidrag står sig ännu mycket bra i konkurrensen.
Rimskij dirigerade själv uruppförandet av Capriccio espagnole i oktober 1887, och två år senare fick denna musik följa med till världsutställningen i Paris, där den togs emot som 'ett sant ryskt Spanien; det klangliga övermodet är absolut hänförande'. Rimskijs orkesterbehandling har alltid och med all rätt beundrats.
Termen Capriccio betyder egentligen 'bocksprång' eller 'nyckfullt infall', och betyder i det här fallet att det är fråga om musik som är fylld av lösa idéer och tankar.
Text: Stig Jacobsson
Symphonie espagnole
Édouard Lalo (1823–1892)
Är det något verk av den i Lille födde Édouard Lalo man känner till så är det förmodligen Symphonie espagnole, genombrottsverket från 1873. Musiken tillägnades Pablo de Sarasate, som redan framfört Lalos Violinkonsert. Tidigare än de flesta tog Lalo vara på spanska musikformer, och presenterade dem i briljant orkesterdräkt. Franska tonsättare har ofta haft en dragning åt det spanska, tänk bara på Bizets Carmen eller Ravels Bolero. Aven om Lalo hade spanska anor, så låg dessa många hundra år tillbaka i tiden. Hans inspiration var snarare den tilltänkta spanska solisten Sarasate.
Lalo var ingen lysande kompositionselev vid konservatoriet, men uppskattades som violinist och pedagog. Det var först under hans tjugofem sista levnadsår som tonsättarådran vaknade. Till dessa sena verk hör lyckokastet Symphonie espagnole.
Var och en av de fem satserna speglar olika sorters spansk folkmusik. I den första satsen inleder orkestern energiskt och solisten imiterar ett motto, som efterhand tar formen av en 'malaguena'. Den scherzoaktiga andra satsen lånar drag av den spanska folkmusikmodellen 'seguidilla', medan orkesterns stråkar knäpper sina pizzicato. Intermezzot är en 'habanera' som banar vägen till ett själfullt, lyriskt andante. I finalen spelar solisten en livfull 'saltarello'-liknande melodi över en ostinatofigur i orkestern. Här finns också ett eko av den 'malaguena' som vi hörde i första satsen, och hela verket slutar i fullständig glans och prakt.
Text: Stig Jacobsson
Serenad för orkester i F-dur
Wilhelm Stenhammar (1871–1927)
Finns det något annat svenskt verk som skimrar lika vårligt som Wilhelm Stenhammars orkesterserenad? Tonsättaren befann sig i Florens när han i mars 1907 fick idén till verket: "Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan", skrev han i ett brev. Han vill skriva om "flöjter och oboer som kvintilerar som trastar", om "långa sugande stråkfraser", om "något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft."
Det var en oerhörd uppgift han tagit på sig, och arbetet ställde större krav på honom än han kunnat ana. Först vid nyåret 1914 var musiken färdig, och efter uruppförandet i januari drog han ändå in verket för en omfattande revidering, som inte var klar förrän fem år senare. Under tolv år arbetade han alltså på den sydländskt glödande musiken, och som bevis på hans konstnärliga mångsidighet kan nämnas att han under dessa år även skrev stycken med helt annan karaktär, däribland den stränga andra symfonin och åtskilliga andra verk av olika slag.
Det här är ingen elegant underhållande serenad i klassisk mening, inte heller en stillsam sång att sjunga om natten under sin älskades balkong, utan ett sällsynt väl genomarbetat orkesterverk fullt av hantverksmässig finess och lärdom, men som ändå känns svävande och improviserat lekfullt. Stenhammars Serenad hör till den svenska orkesterrepertoarens omistliga mästerverk.
Text: Stig Jacobsson
