Kalevala
Under senare delen av 1800-talet var Finland – liksom många andra länder – i full färd med att skapa en egen nationell identitet. Redan 1835 hade språkforskaren Elias Lönnrot publicerat hjältedikten Kalevala, en sammanställning av muntligt traderade berättelser från finsk folktro och mytologi. Det centrala temat är maktkampen mellan det mörka Pohjola och det ljusa Kalevala. Verket kom snart att betraktas som ett nationalepos och räknas som den finskspråkiga litteraturens födelse. Alltsedan förstautgåvan har konstnärer inom teater, konst och musik hämtat inspiration från berättelser ur Kalevala.
Song of the Enchanter
Thea Musgrave (f. 1928)
Den skotsk-amerikanska tonsättaren Thea Musgrave har ett tonspråk som rymmer en stark känsla för dramatik. Hennes verk spänner från opera och kammarmusik till storskaliga symfoniska verk, och hon beskrivs ofta som en av västvärldens mest spännande samtida tonsättare. Song of the Enchanter bygger, precis som Madetojas Kullervo, på en berättelse ur Kalevala.
Hjälten Väinämäinen har skapat ett magiskt femsträngat instrument av benen från en jättelik gädda. När han likt Orfeus spelar på instrumentet blir människorna förtrollade. Alla lyssnar och alla gråter, djupt gripna i hjärtat. Även Väinämäinen gråter, och hans tårar – ”större än tranbär” – faller ner i det djupblå havets klara vatten. En havsfågel dyker ner för att hämta upp tårarna; de har mognat till pärlor. Verket uruppfördes 1991 och var en beställning av Helsingfors stadsorkester till högtidlighållandet av 125-årsminnet av Sibelius födelse.
Tapiola
Jean Sibelius (1865–1957)
Livet igenom fascinerades Sibelius av de poetiska berättelserna ur Kalevala. Han liknade nationaleposets mytiska värld vid ”musik, tema med variationer”. Tapio – vildmarkens mäktige gud och ande som härskar över skogen och dess vilda djurliv – har fått ge namn åt den symfoniska dikten Tapiola, där Sibelius beskriver den finländska naturens vilda och kärva karaktär. Tondikten uruppfördes i New York i december 1925 och blev Sibelius sista orkesterverk, trots att han levde ytterligare tre decennier. Den raffinerade orkesterinstrumentationen har ett närmast impressionistiskt skimmer. Den mogne Sibelius står här på höjden av sin skaparförmåga.
Kullervo
Leevi Madetoja (1887–1947)
Efter att ha tagit privata kompositionslektioner för Jean Sibelius studerade Leevi Madetoja i 1910-talets Paris, där han tog starka intryck av den framväxande nya franska musiken. I sitt tonspråk kombinerade han dessa med tydliga influenser från österbottnisk folkmusik. En episod ur Kalevala ligger till grund för hans symfoniska dikt Kullervo, skriven 1913.
Den olycksdrabbade antihjälten Kullervo tjänar som slav hos Ilmarinen, mästersmeden som hamrat himlavalvet. När Kullervo till sist lyckats befria sig ur sina bojor våldtar han en ung kvinna, utan att veta att hon är hans försvunna syster. Med denna blodssynd beseglas hans öde.
Madetoja, som också var en framstående musikdramatiker, skildrar Kullervos stormiga drama med romantiskt patos och en färgstark orkesterpalett. I samtiden betraktades verket som det viktigaste musikstycke som skrivits i Finland sedan Sibelius symfonier.
Lemminkäinen och Fyra legender
Jean Sibelius (1865–1957)
Redan 1893, skissade Sibelius på en opera om den karismatiske Kalevala-hjälten Lemminkäinen, en rödlockig, skälmaktig spjuver. Snart fann han emellertid att materialet lämpade sig bättre som tondikt än opera och skapade då istället Lemminkäinen och Fyra legender. Verket är uppbyggt med harmonisk frihet i en sträng inre form, där musikens linjer flyter fritt och rapsodiskt. Sibelius omarbetade verket flera gånger, och den slutliga versionen blev klart 1939.
”Legenderna” motsvarar satserna i en klassisk symfoni – snabb, långsam, scherzo, rondofinal – och har följande röda tråd:
I Lemminkäinen och öns möar lämnar Lemminkäinens föräldrahem och seglar till den ensliga ön Saari. Där förför han nästan alla kvinnor och måste fly undan männens vrede. Tuonelas svan är den majestätiska, mystiska svan som sjungande glider fram på den stora svarta floden som omger dödsriket Tuonela. I Lemminkäinen i Tuonela friar Lemminkäinen till dottern hos Louhi, härskarinnan över Pohjola. För att vinna dotterns hand måste han skjuta svanen på floden som skiljer de levandes värld från de dödas. Men innan han får syn på svanen blir han dödad av en herde, som styckar honom och kastar kroppen i floden. Lemminkäinens mor får höra om sonens död och ger sig av för att leta efter honom. Hon samlar upp hans kvarlevor ur floden, fogar samman dem och väcker honom till liv igen. Lemminkäinens hemfärd skildrar hur hjälten återvänder efter sina äventyr:
”Ombytlige Lemminkäinen, sköne, karske Kaukomieli,
gör en hingst utav sitt svårmod, svarta hästar utav sorgen,
sadlar av den onda dagen, betsel av all bakslug avund –
hoppar hastigt upp på hingsten, bak den goda bläsens manke;
slamrande han färdas sedan med den trogna vännen Tiera,
far med skrammel utmed stranden, färdas rasslande i sanden,
hemåt till sin milda moder, som har fött och fostrat honom.”*
*Översättning Björn Collinder
Text: Elisabet Ljungar
%20c%20Antti%20Rintala.jpg)
