Printemps
Claude Debyssy (1862-1918)
Alla unga franska kompositionsstuderande har haft som mål att erövra det åtråvärda Rompriset - så även Debussy. Han fick det som tjugotvååring 1884, och gav sig iväg på en tre år lång vistelse i Rom, närmare bestämt i franska akademiens egendom Villa Medici, som inte alls var någon Iyxvilla. Efterhand såg han tiden i Rom mer som en börda än som ett privilegium, men det finns även många tecken på positiva upplevelser. Med stipendiet följde krav på att han skalle komponera ett antal verk, och det andra av dessa var Printemps, en symfonisk svit i två satser inspirerad av Botticellis kända målning Primavera- båda titlarna betyder 'vår'.
Debussy skickade de nya kompositionerna till akademin i Paris, men i synnerhet den gamle tonsättaren Saint-Saëns var missnöjd med Printemps, och kritiserade skarpt att den unge tonsättaren "på ett irriterande sätt lutade sig mot impressionismen". I själva verket måste Printemps ses som ett av impressionismens första stora verk, och ett av de första där Debussy hittat sig själv - och att han satte det högt visas av att han så sent som 1904 skrev om sitt ungdomsverk för fyrhändigt piano. Den ursprungliga orkesterversionen har dessvärre gått förlorad, men tonsättaren Henri Büsser orkestrerade 1912 musiken på nytt under Debussys överinseende.
Text: Stig Jacobsson
So We Will Vanish
Mikael Karlsson (f. 1975)
Hur skriver man musik om miljöförstöring utan att skriva om miljöförstöring?
Den frågan besvarar kompositören Mikael Karlsson (född i Halmstad, baserad i New York) i sitt verk So we will vanish för sångerskan Anne Sofie von Otter. Till poetiska texter av kanadensiske Royce Vavrek, och en titel lånad från regissören Werner Herzog, förs lyssnaren ut på en existentiell resa runt jorden och genom tiden.
Karlsson och Vavrek har tillsammans skrivit de hyllade operorna Melancholia, baserad på Lars von Triers undergångsfilm från 2011, och Fanny och Alexander, efter Ingmar Bergman, som spelades för utsålda hur på La Monnaie-operan i Bryssel 2024. Ursprungsidén till So we will vanish kommer från von Otter, som till en början ville att verket skulle handla om skogsbränderna i Australien. För Mikael Karlsson har det dock varit viktigt att skriva musik som inte kommer med pekpinnar. Snarare kan man säga att dessa sånger handlar om människans och naturens inbyggda förstörelsemekanismer, men också om förmågan till återuppståndelse och pånyttfödelse.
I ord och musik lär vi känna tre träd i tre olika världsdelar. Det första begravt djupt under Nordsjöns svallande vågor på den sjunkna stenålderskontinenten Doggerland.
Andra sången Firehawks är den som ligger närmast von Otters ursprungsvision och utspelar sig i ett Australien härjat av bushfires. Musiken är snabb och energisk, ”brinnande” med Karlssons egna ord, och handlar om trädet som ser en fågel komma flygande med eld i näbben och förstår att slutet är nära.
I sista satsen ikläder sig von Otter rollen som det utdöda olivträdet Saint Helena Olive från Sankta Helena i Atlanten, väster om Angola (den som spelat Den försvunna diamanten känner igen den som ön omgiven av pirater). Botaniker och trädexperter försöker rädda trädet, som är det sista av sin art, men misslyckas. Här hör vi hur Karlsson, över en orkestermatta av mörka drone-ackord, bygger upp en musikalisk besvärjelse med samma sugande kraft som en sorgesång i en barockopera. Kanske med hopp om ett nytt liv, men också insikten om det som förenar oss alla – att vi en dag kommer att försvinna.
Text: Hanna Höglund
D'un matin de printemps
Lili Boulanger (1893-1918)
Lili Boulanger växte upp i en musikalisk miljö, och hon var själv ytterst begåvad. Redan som treåring kunde hon sjunga melodier direkt från notbladet. Men hela livet var hon svag och sjuklig. Alltför tidigt rycktes hon bort, bara tjugofem år gammal.
1913 vann hon med kantaten Faust och Helena det attraktiva Premier Grand Prix de Rome (som delades ut mellan 1803 och 1968). Hon var den första kvinna som vann detta attraktiva pris som innebar fem års fri vistelse i Rom. Hon kom till Rom i maj 1914, men dessvärre förkortades hennes uppehälle av första världskriget. Hennes far hade för övrigt erövrat priset 1835.
Redan som fjortonåring hade Boulanger bestämt sig för att bli tonsättare, och hon studerade först för sin äldre syster Nadia (1887-1979), med tiden en legendarisk kompositionslärare för generationer av elever från hela världen.
Under sitt sista levnadsår komponerade Lili de båda sammanhörande satserna, D'un soir triste och D'un matin de printemps, de sista verk hon förmådde notera på egen hand. Hennes sista verk, bönen "Pie Jesu", dikterade hon för sin syster tre veckor innan hon kraftlös gick ur tiden.
"En dyster afton" finns i en version för cello och piano och "En vårmorgon" kan spelas för violin och piano eller flöjt och piano, och båda finns även i orkesterversioner. Verken är varandras systrar, de delar teman, den kromatiska harmoniken och de impressionistiska klangerna. En vårmorgon komponerades först av dessa båda verk, och med tanke på omständigheterna är det märkligt att lyssna på dess bekymmerslösa och positiva scherzokaraktär, men hon hade just genomgått en operation som såg ut att bli mycket lyckad, men det blev bara en kortvarig befrielse.
Text: Stig Jacobsson
Svit nr 2 ur Bacchus och Ariadne
Albert Roussel (1869-1937)
Albert Roussel fransk tonsättare och dirigent, hade en karriär som officer i den franska flottan innan han ägnade sig åt musiken. Han blev en av de främsta franska tonsättarna av symfonier, baletter och kammarmusik under mellankrigstiden - om än inte lika känd som Claude Debussy och Maurice Ravel, som han först influerades av. Roussel kom att utforska neoklassicismens friare tonalitet och utvecklade en personlig stil. Han blev högt aktad av samtida tonsättarkolleger och som professor i komposition vid Vicent d’Indy vid Schola Cantorum i Paris, hade han elever som Erik Satie, Edgard Varèse och Bohuslav Martinů.
Baletten Bacchus och Ariadne, baserad på den grekiska myten om vingudens förälskelse i prinsessan Ariadne, är ett av hans viktigaste verk tonsatt i hans mogna neoklassiska stil. Verket uruppfördes på Parisoperan i maj 1931. För var och en av balettens två akter skrev Roussel en svit för orkester, där den andra är den överlägset mest spelade.
Första akten berättat hur Ariadne hjälper Theseus att komma undan odjuret Minotaurus på Kreta och hur de flyr tillsammans till Naxos, där Theseus överger henne. I svit nr 2 vaknar Ariadne efter stråkarnas stillsamma introduktion. Klarinetterna beskriver hennes ängslan när hon förtvivlad inte kan hitta Theseus. Till vilda violiner bestiger hon en klippa för att kasta sig i havet. Hon faller - till ett spektakulärt glissando - i armarna på Bacchus. Orkestern spelar Ariadnes drömdans med Theseus från akt 1, men nu dansar han ensam till allt kraftiga gigue-liknande rytmer. Vid klimax tystnar musiken. Bacchus kysser Ariadne. Den magiska kyssen manar fram en mjuk melodi som väcker liv i hela ön. Bacchus följare dyker upp vilt dansande. Ariadne dansar drömmande till en intim soloviolin som blir allt vildare när Bacchus ansluter. Deras duett blir en lysande backanal till en berusande orkesterversion på kyssens tema. Guden leder Ariadne till den högsta klippan och kröner henne med ett diadem med himlens stjärnor.
Text: Catarina Ek
