Edvard Grieg (1843–1907)
Edvard Grieg är tveklöst en av de stora romantiska tonsättarna internationellt samtidigt som han betytt mer än någon annan för att föra ut den nordiska folktonen i världen. Han var också föregångare i framväxten av en nationell musikalisk identitet vilken blev en viktig faktor i den rörelse som så småningom ledde fram till upplösningen av unionen unionen mellan Norge och Sverige 1905.
Blandningen av lyricism, djärv harmonik och kraftfull rytmik ledde fram till en personlig stil som närmast kom att bli skolbildande för den nya "norska ton" som växte fram kring förra sekelskiftet – och som senare även kom att inspirera impressionister som Debussy och Ravel.
En robust rytmik med rötter i norsk folkdans, såsom halling, kontrasterar med en mjuk, lyrisk, ja nästintill vek melodik. Stilla, solfyllda dalar kontra dramatiska fjällmassiv.
Till Griegs mest kända verk hör pianokonserten i a-moll, stråkkvartetten i g-moll samt musiken till Peer Gynt; ursprungligen skriven som teatermusik till Ibsens kända drama.
Peer Gynt
När Henrik Ibsen bestämt sig för att omarbeta Peer Gynt för scenen (ursprungligen ett versdrama) skrev han till vännen Edvard Grieg och frågade om denne kunde tänka sig att bistå med "erforderlig musik". Vid denna tid var orkestermusik vanlig vid teaterföreställningar. Grieg började genast komponera illustrerande stycken till dramats växlingsrika scenerier. Morgonstämning, Aases död, I bergakungens sal... De stämningsmättade styckena har kommit att bli älskade av generationer och med tiden en central del av det norska musikarvet. Uruppförandet av Peer Gynt med Griegs musik ägde rum i Oslo den 24 februari 1876. Iscensättningen väckte stort bifall. Tonsättaren gjorde senare senare flera omarbetningar av musiken och gav bland annat ut den i form av två orkestersviter; den första 1888 (opus 46); den andra (opus 55) 1891. Peer Gynt, baserat på en norsk folksaga men där det sannolikt finns åtskilligt av Ibsen själv i huvudfiguren, hade tonsatts redan tidigare: den svenske kompositören August Söderman skrev redan i slutet av 1860-talet musik till verket. Därefter har en rad kompositörer satt musik till Peer Gynt, bland annat Harald Sæverud, 1947. Och 1979 skrev den ryske kompositören Alfred Schnittke musik till en balettversion av Peer Gynt.
Pianokonsert a-moll
När Edvard Grieg under sin studietid i Leipzig hörde Clara Schumann framföra sin makes pianokonsert blev han oerhört djupt gripen. Upplevelsen stärkte hans redan höga uppskattning av Robert Schumann – vars gode vän Ernst Wenzel för övrigt vid denna tid undervisade den unge Grieg i pianospel.
Franz Liszt, också han nära vän med paret Schumann, träffade Edvard Grieg på konstnärskaféet Greco i Rom. Liszt fick låna noterna till Griegs nyskrivna pianokonsert, satte sig vid flygeln i det inre sällskapsrummet och framförde konserten direkt från bladet. Åhörarna hänfördes, och Liszt å sin sida höjde Griegs musik till skyarna.
Edvard Griegs pianokonsert (1868), för övrigt skriven i samma tonart som Schumanns, kan i mångt och mycket påminna om den tyske kollegans motsvarande verk. Det var vid denna tid vanligt att nordiska tonsättare influerades av den tyska romantik som var på modet. Griegs signum var emellertid den personliga legering han skapade mellan klassicistisk romantik och norsk folkmusik. Det finns hos Grieg ett egensinne, en fascinerande blandning av sofistikerat konstmusikaliskt kunnande och folkmusikaliska influenser. Lägg därtill djärva harmoniseringar, gnistrande virtuoseri och en lyrisk sötma som ofta sprider sitt milda ljus över hans musiks alla fjäll och dalar.
I Griegs majestätiskt anlagda pianokonsert bryter den norska folkmusikens livliga karaktär gång på gång fram; såväl hallingdans som andra folkmusikaliska element virvlar förbi.
Trots att detta verk alltsedan urpremiären förblivit så älskat - och ett av de mest spelade inom hela genren – var Edvard Grieg själv inte helt nöjd: minst sju gånger reviderade han sin pianokonsert. De sista ändringarna lär han ha gjort endast några veckor före sin död. Det är denna slutliga bearbetning som oftast framförs – även om originalversionen också någon gång kan höras; den har för övrigt spelats in av Norrköpings Symfoniorkester med Love Derwinger som solist.
Mellan 1882 och 1883 arbetade Grieg på en andra pianokonsert, i b-moll, men den kom aldrig att fullbordas. Endast skisser och utkast finns kvar, vilket dock inte hindrat flera tonsättare att utifrån dessa fragment försöka rekonstruera hur denna musik kan ha varit tänkt att bli. År 2003 gav den belgiske kompositören och pianisten Laurent Beeckman en konsert där han framförde sin tolkning av hur slutresultatet skulle ha kunnat låta.
Text: Björn Gustavsson
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 3 Ess-dur op 55 "Eroica"
Få verk i musikhistorien är omgärdade av så många legender som Beethovens tredje symfoni, den så kallade Eroica-symfonin. Men det lär stå utom all tvekan att tonsättaren verkligen hade komponerat symfonin som en hyllning till Napoleon, som då var förste konsul. Till sin förläggare skrev tonsättaren ett brev den 26 augusti 1804: "... en ny stor symfoni ... egentligen betitlad Bonaparte ...”
Att Beethoven skulle ha rivit sönder detta titelblad styrks av hans elev Ferdinand Ries vittnesmål: "Både jag och många andra av hans vänner har sett denna symfoni ligga på hans bord, vackert renskriven i partitur, och på vars titelblad ordet Bonaparte stod längst upp, och längst ned stod det Luigi van Beethoven, men i övrigt intet ord. Jag var den förste som meddelade honom att Bonaparte hade utropat sig till kejsare, varpå han råkade i raseri och utropade: 'Är då inte heller han något annat än en vanlig människa! Nu ska också han trampa alla mänskliga rättigheter under fötterna, bara för att tillfredsställa sin egen ärelystnad; bli en tyrann!' Beethoven gick fram till bordet, fattade titelbladet upptill, rev bort det helt och kastade det på golvet. Första sidan skrevs om och nu erhöll symfonin titeln Sinfonia eroica." Denna händelse har också beskrivits av Beethovens mecenat greve Moritz Lichnowsky.
Den slutliga dedikationen kom att lyda: "sinfonia composta per festiggiare il souvenire du un grand' uomo” – symfoni komponerad för att högtidlighålla minnet av en stor man. Det enda namn som nämns i partituret är Beethovens vän furst Lobkovitz, han som tillägnades symfonin och som senare även fick sig symfonierna nr 5 och 6 tillägnade.
Jämförd med de två föregående symfonierna av Beethoven har vi med den tredje kommit in i en helt ny värld, trots att endast något år skiljer dem åt i tid. "Jag känner mig inte tillfreds med mina arbeten hittills. Från och med nu tänker jag slå in på en ny väg”, skrev Beethoven i ett brev 1802, och Eroica (som fullbordades 1804) är ett av de första tecknen på att han lyckats i sina intentioner. Tonsättaren behärskar nu materialet och tekniken så fulländat att han vågar ta sig stora friheter, slå sönder den vedertagna sonatformen och ge sig ut på upptäcktsfärder. Detta innebär också att analyserna av symfonin brukar bli mycket olika beroende på vem som analyserar. Man har spekulerat över varför han i finalen citerar en melodi som han även använde i en enkel kontradans, i scenmusiken till Prometheus och i pianovariationerna op 35 – och varför sorgetemat återkommer mot symfonins slut.
Varför söka svar på sådana frågor? Räcker det inte med att Beethoven nu nått ett stadium där hans musik tagit steget bort från behagfull underhållning och istället kommit fram till en personlig bekännelse. Ett monument av grandios arkitektonisk resning, där uttrycksbehovet krävde nya uttrycksmedel. Detta var tankar lika nya och revolutionerande som Napoleons krigskonst – något som den självmedvetne tonsättaren själv påpekade. Samtiden var oförberedd på denna massiva manifestation och fann symfonin vara ett oskönt tecken på originalitetsjäkt. Idag har vi lärt oss njuta av denna storartade musik. Beethovens tredje symfoni uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent i Wien den 7 april 1805, och har därefter hört till symfoniorkestrarnas mest uppskattade mästerverk.
Text: Stig Jacobsson
%20Andrej%20Grilc_webb.jpg)
