Ett arbetsliv med fagotten och många rör

– Jag vill sluta när jag fortfarande tycker att det är kul. Jag älskar mitt jobb, men jag längtar efter att känna mig fri och få bestämma över min tid på ett sätt som inte riktigt går när man är orkestermusiker, säger Eva. 

Ett liv med klang och rör 
För publiken är fagotten en självklar del av orkesterns klang. För Eva har den varit ett ständigt pågående arbete, långt bortom repetitionerna. Hon har lagt mycket tid på sina rör. Skrapat, justerat, spelat in, vårdat. Ett bra rör måste räcka precis lagom länge, reagera rätt på väder och kropp, och samtidigt ge den klang hon söker. 

– Det är ett ständigt arbete. Har man ett bra rör på måndagen kan man inte spela på det hela veckan, då håller det inte. Man måste hela tiden ligga steget före. Det tar enormt mycket tid och energi, säger Eva.
 
Vägen till Norrköpings Symfoniorkester 
Evas väg till fagotten började på Kulturskolan i Västerås. Hon ville egentligen spela klarinett, men kön var lång. I stället föreslog en bekant till familjen fagott, ett ovanligt instrument som snabbt gav henne plats i ensembler. 

– Jag var kanske elva år och fick vara med i lilla symfoniorkestern innan jag knappt kunde spela. Det var svårt, men fantastiskt kul. Och det var där jag förstod att det var orkester jag ville hålla på med, berättar Eva. 

Efter studier, arbete och vikariat runt om i landet kom hon till Norrköping i slutet av 80‑talet. Här träffade hon också sin man Niklaas när hon vikarierade i orkestern. Att arbeta på samma arbetsplats som sin partner har blivit en självklar del av livet. 

– Vi är så vana vid det nu. Ibland pratar man för mycket jobb, och ibland får man säga stopp – inget jobb nu. Men det finns också en stor förståelse för varandras vardag och stress. Det har fungerat bra genom åren, säger Eva.

Missförstånden om musikerlivet 
När Eva Pettersson Veltman berättar att hon är musiker möts hon ofta av samma frågor. 

– Många vet inte ens vad en fagott är. Och nästan alla frågar om man jobbar heltid. Det är också svårt för folk att förstå att det inte är som att lära sig cykla – kan man det, så kan man det. Man måste hela tiden underhålla och utveckla sitt spel. Man kan aldrig stanna upp. 
 
Vad har varit viktigast för dig som musiker? 

– Klangen. Den har alltid varit det viktigaste. Jag har inspirerats mycket av sångare och andra instrument, inte bara fagottister. När det känns fritt och sjungande då är det som bäst, säger Eva. 

Att lämna orkestern innebär också att ta farväl av ett sammanhang som varit en självklar del av vardagen i över tre decennier. 

– Jag kommer att sakna kollegorna och att få vara i ett sammanhang med många människor, men också att få uttrycka mig genom musiken varje dag. Det behovet finns ju kvar, säger Eva. 

Samtidigt är beslutet väl genomtänkt. Hon vill sluta medan spelglädjen fortfarande finns där och innan arbetet kräver ännu mer tid och kraft än i dag. 

Tid för andra saker 
Eva och hennes man Niklaas har två söner, Alfred, 32 år, och Melker, 29 år, som båda bor i Göteborg och har valt andra vägar än musiken. Efter sista konserten väntar trädgården, växthuset, frivilligarbete, resor – och tid. Tid utan rör som måste skrapas och klangideal som ständigt ska hållas vid liv. Om Eva kommer att sakna spelandet återstår att se, men nu vill hon ge plats åt något annat. 

Text: Maria Turdén