Pianokonsert nr 2 d-moll
Wilhelm Stenhammar (1871–1927)
För oss svenskar har Wilhelm Stenhammar alltid betraktats som en tonsättare av stora mått, vare sig det gällt orkesterverk, pianostycken, kammarmusik, sånger eller körer. Vid sidan av Hugo Alfvén är han den starkaste kandidaten till en nationell svensk motsvarighet till Grieg, Sibelius och Nielsen. Dessutom var han en framstående dirigent och förmodligen den tidens ledande svenska pianist. Han framträdde flitigt som solist med orkester, med egna pianoaftnar och som kammarmusiker runt om i landet, och han besökte Norrköping många gånger. Han anlitades bland annat som sakkunnig när det gällde att bygga om Johannis kyrka till Hörsalen, Norrköpings Symfoniorkesters hemvist under åttio år.
I sin andra pianokonsert har Stenhammar skapat ett underverk av kompositionstekniska finesser. Framför allt har han skapat homogenitet genom att bygga hela verket på ett fåtal tematiska idéer som i olika förklädnader dyker upp på flera ställen och med skiftande funktion. Första satsens andra tema (det med pianots mäktiga arpeggion – ”harpslag”) återkommer även i en episod i finalen, vars huvudtema i sin tur vuxit fram i adagiosatsen, vars huvudtema blommar ut i full glans först mot slutet av konserten, och många andra väl genomtänkta finesser. Konsertens många delar spelas utan satspauser.
Stenhammar började komponera sin nya konsert i Kristiania (Oslo) i maj 1904, men han hade inga större förväntningar på att det skulle resultera i någonting. ”… du skall icke vänta dig någon klaverkonsert – det blir nog ingen denna sommar.” Nej, den här sommaren blev det bara skisser, men han arbetade vidare på den i Saltsjöbaden och fullbordade finalen i Florens i februari 1907, där han uppehållit sig i mer än fyra månader och ”inte hört någon musik, sedan jag reste hemifrån”.
Som alltid tog Stenhammar god tid på sig. Uruppförandet ägde rum den 15 april 1908 när Zelmica Asplund var solist till Göteborgs orkesterförening, dirigerad av tonsättaren själv. Mottagandet var över lag mycket positivt. Han hade tagit tillfället i akt och presenterade enbart egna verk. Även kantaten Midvinter uruppfördes under denna konsert.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 2
Wilhelm Stenhammar (1871–1927)
Hösten 1903 uruppförde dirigenten Tor Mann Stenhammars första symfoni med stor framgång i Konsertföreningen i Stockholm, men bara några månader senare drabbades tonsättaren av Sibelius andra symfoni. Det blev en omvälvande upplevelse. ”Du har ruskat i mig så jag inte kan glömma det”, skrev han till sin finske vän och kollega. Det innebar dessvärre också att han fick för sig att hans egen första symfoni inte var mycket värd, så han drog in den för att eventuellt senare bearbeta den, och slog in på en ny väg.
Först åtta år senare, 1911, började han på nytt skissera en symfoni, och under de följande åren mognade den fram. Liksom många andra nordiska tonsättare – Peterson-Berger, Alfvén, Sibelius och Nielsen – inspirerades även Stenhammar av söderns sol och värme. Efter flera säsongers slitigt dirigerande i Göteborg gav sig Stenhammar ut på en välförtjänt semester till Italien och Rom, där han vid Villa Borghese kände att det var dags att försöka sig på en ny symfoni.
Den sommaren hann han dock inte fullborda ens första satsen, den gjorde han färdig när han återvänt till Göteborg. Men där tog vidtog på nytt alla plikter med symfoniorkestern, så fortsättningen av symfonin fick vänta till hösten 1914. Först våren 1915 kunde han rita dit slutstrecken.
Själv gav han aldrig någon antydan om att detta skulle vara ”symfoni nr 2”, för den första räknade han fortfarande inte med. Han kallade den rätt och slätt Symfoni i g-moll och presenterade den som ”nykter och ärlig musik utan klatsch”.
Även om Sturm und Drang-åren var förbi, blev Stenhammars andra symfoni sannerligen ingen torr eller akademisk musik, det är inte så man sak tolka hans uttalande. Möjligen kan man säga att han skalat bort senromantikens värsta överdrifter. Redan i de första takterna hör man att det är fråga om en inspirerad, personlig musik, varm och attraktiv. Den lever och skimrar, har en nordisk ton och är både dansant och gripande.
Få svenska symfonier har fått uppleva en sådan internationell uppmärksamhet och spelats in på skiva så många gånger. I själva verket hade han skapat ett av den svenska symfonilitteraturens främsta mästerverk. Oärlig musik skulle aldrig ha överlevt, och nykter…ja, det är svårt att veta vad han menade. I alla fall berusar han sig inte i senromantiska klangorgier à la Strauss. Och klatsch? Nej, billiga effekter var inget för Stenhammar.
Det märkliga är att Stenhammar följt sin programförklaring och ändå åstadkommit något mycket mer levande. Han inleder med ett polsktema (men han har inte lånat någon folkmusik) och bygger upp något mycket personligt och spännande. I andra satsen finns ett nordiskt vemod, snarast i form av en procession. Scherzot dansar förbi och har en triodel med tjusande träblåsinsatser. I finalen imponerar det arkitektoniska bygget, temperamentsfullt ger han sig i kast med en härlig fuga.
Stenhammar dirigerade själv uruppförandet av sin symfoni i samband med att Göteborgs Symfoniorkester firade sitt tioårsjubileum den 22 april 1915, och musiken tillägnade han orkesterns medlemmar. Med tiden har även den första symfonin tagits till nåder, och visar sig idag vara ett friskt och ungdomligt verk med stor attraktion. Stenhammar skissade också runt 1918 en tredje symfoni i C-dur, men den förblev en ofullbordad torso.
Text: Stig Jacobsson
