Fransk-amerikanska Betsy Jolas växte upp i en krets där namn som James Joyce, Gertrude Stein, Henri Matisse och Ernest Hemingway var familjens vänner. Hon studerade själv för Darius Milhaud och Olivier Messiaen, vilken hon senare efterträdde som lärare i komposition på Pariskonservatoriet. I sin musik förenar Betsy Jolas modernistisk skärpa med ett lyhört, mänskligt tilltal. Hennes fantasifulla musik rymmer drag av impressionism, men kan också vara spetsig eller fragmentarisk, och utstråla en nästan improvisatorisk frihet.
Konserten första del kretsar kring tre verk för cello och stråkorkester, som hänger ihop. Vi hör först Lutoslawskis Grave: Metamorphoses, där atmosfären till en början är allvarlig och tung med långa linjer i solocellon. Efterhand tilltar energin och cellon och orkestern utvecklar ett medryckande samspel innan allvaret återkommer.
Toru Takemitsu var en stämningarnas mästare och i Scene avtecknar sig cellon mot orkesterns glittrande fond.
Cellisten Anssi Karttunen föreslog för Betsy Jolas att hon skulle skriva ett stycke för cello och stråkar som kunde bilda en triptyk tillsammans med Grave och Scene. Det blev Side Roads. Här hittar cellon sin egen väg genom stråkorkesterns ständigt föränderliga klanger.
”Det är ett djupt personligt verk som speglar Betsy Jolas unika sätt att röra sig fritt genom musikhistorien. Med självklarhet förenar hon nya idéer med anspelningar på äldre musik, från renässans till vår egen tid”, säger Anssi Karttunen som vi även hör som solist.
I Well Met Suite för stråkorkester har Jolas omformat sitt eget sceniska verk Well Met till en självständig konsertsvit. Hon har själv beskrivit stycket som en ordlös skildring av en orkesterrepetition: instrument stämmer upp, musiker provar fragment av musik, diskuterar och återvänder till repetitionen, innan allt mynnar ut i ett livligt och humoristiskt musikaliskt förlopp.
Sjostakovitjs Kammarsymfoni är ett arrangemang för stråkorkester av hans åttonde stråkkvartett, som också är hans i särklass mest spelade. Här växlar musiken mellan djupt sorgsna partier och dramatiska utbrott i ett av 1900-talets mest personliga och gripande verk för stråkar.
Text: Tony Lundman
