Kompositören som längtade hem

Fyra frågor till Fredrik Anderberg, violinist i Norrköpings Symfoniorkester.

I konserten på onsdag spelar ni på tidstrogna instrument, vad innebär det?

– Nu till den här konserten är det speciellt program med bara stråkinstrument. Barockens stråkinstrument är byggda lite annorlunda men den största skillnaden är på insidan. Det går som en bjälke under locket och på de gamla instrumenten är den mycket nättare, berättar Fredrik.

Vad blir skillnaden i hur det låter?

– Det gör att man får en mycket snabbare respons, snabba och smidiga men kanske inte lika tonstarka. Med moderna instrument jobbar man mer med klang medan man på barockinstrumenten jobbar mer med varierade artikulationer. 

När Fredrik började musikhögskolan trillade han in i barockmusiken ganska omgående.

– Jag och en kompis satt hemma hos honom och lyssnade på skivor och tyckte det där var ju himla kul så vi kastade oss in i det. 

Det som driver Fredrik är att i varje stund få gå närmre alla styckets uttrycksmöjligheter. Att så långt som möjligt hitta vad tonsättaren var ute efter. 

– Och ju mer specifik nördig kunskap som jag samlar på mig desto fler lager går det att jobba med i musiken oavsett genre. Det är ju ingen skillnad om jag spelar pop eller barock.

Är det något du får utforska ännu mer i barockmusiken?

– Det är på något sätt skrivet väldigt nära instrumenten.

Fredrik Anderberg spelade tidigare med Drottningholms Barockensemble och lärde känna en kollega och oboist som hette Bertil Färnlöf som hade hittat Agrell många år tidigare. Han var besatt av att gräva fram Agrells musik, att göra den spelbar och se till att den uppförs. 

– Jag har inspirerats eller egentligen snott idén från honom, att spela Agrells musik blandat med de tonsättare som han umgicks med. I det här programmet blir det musik av Telemann och Vivaldi också, berättar Fredrik.

Hur är Agrells musik?

– Han är tungt rotad i högbarocken, tänk som Bach. Men var tidig med att experimentera med instrumenten och vad det gör kompositionstekniskt. Agrell ansågs vara en av de ledande i utvecklingen framåt.  Det gör att han tidvis leker sig fram och det kan ta tid att hitta vad han är ute efter men när man gör det så blir det helt magiskt.

Fredrik beskriver Agrell som att han har två lager:

– Ett är effektivt, raffinerat, fort och klatschigt. Ett annat lager är eftertänksamt, känslosamt och faktiskt som ett slags nordiskt skimrande ljus. 

Johan Agrell

För exakt 300 år sedan, 1723, uppmärksammades Agrell av markgreven av Hessen-Kassel, Maximilian, som hörde honom spela violin vid en konsert i Uppsala. Maximilian var bror till Sveriges dåvarande kung, Fredrik I och rekryterade musiker till sitt hov och ville omedelbart anställa Agrell som under sin tid i Kassel skaffade sig en respekterad ställning som både violinist och kompositör. Som ung fick Johan Agrell undervisning först i Linköping och deltog i musikverksamheten i Linköpings domkyrka. Därefter vidare till Uppsala innan han gjorde karriär och tillbringade största delen av sitt yrkesverksamma liv i Tyskland. Det är säkert att säga att han träffande och kanske till och med var god vän med åtskilliga av 1700-talets giganter från musikhistorien.

Fastän han vanligen betraktades som en tysk tonsättare, glömde han aldrig sitt svenska ursprung. Genom sin vän Johan Helmich Roman försäkrade han sig om att kompositioner kom till Sverige för uppföranden och han skriver om sin längtan efter ”sitt kära hemland” och att ”ödet hittills tvingat honom att leva utomlands”. 

På onsdag den 1 februari klockan 18.00 spelar en ensemble under ledning av Fredrik Anderberg musik av Johan Agrell. Det blir också alster av ett par av hans kompisar, Telemann och Vivaldi. Fri entré.