När drömmar går i arv

Hur kom du i kontakt med musiken och violin som instrument?

Min mamma hade en dröm om att bli violinist, men under det kommunistiska styret i Albanien fick hon inte välja sin egen väg i livet. Hennes ambition blev därför att se till att musiken kom in i mitt liv. Först prövade jag att spela piano men det var inte riktigt mitt instrument, så ganska snart blev det violin i stället. Jag började att ta privatlektioner i Fier, men mamma förstod snart att jag behövde en större utmaning och tog mig till Tirana för att jag skulle få en bättre musikalisk utbildning. När jag var 16 år insåg jag hur stor och viktig del musiken var av mitt liv och bestämde mig då för att bli musiker. Ett stipendium tog mig till University of Music and Performing Arts i Graz, Österrike. Efter nästan två år där återvände jag till Tirana för att ta en kandidatexamen vid University of Arts och senare en masterexamen vid Jerusalem Academy of Music and Dance i Israel.

Kan du minnas den första gången musiken verkligen berörde dig på djupet?  

Det är svårt att säga, men ett tydligt minne är från min gymnasieexamen i Tirana. Jag spelade Tjajkovskijs violinkonsert och jag vet inte riktigt vad som hände, men jag kände musiken så starkt inom mig samtidigt som de i publiken också var djupt berörda. Det var många känslor samtidigt och jag insåg att musiken skulle komma att ta en ännu större plats i mitt liv. Nu är musiken allting. Det är en del av min vardag och det känns inte bra de dagar när jag inte har violinen hos mig. Det är en integrerad del av livet och mycket mer än bara ett arbete. Det är en del av vem jag är. Musiken och livet som musiker har på ett otroligt sätt gett mig förmånen och lyckan att träffa så många olika människor.

Vilka är de största uppoffringar du har gjort för att nå dit där du är idag?

En stor uppoffring är att jag lämnade min familj i Albanien. Det har inte varit lätt. Det är fint att vara i Albanien, men de konstnärliga utbildningarna där kunde inte ge mig den utveckling jag behövde, så jag kände mig tvungen att ge mig ut i världen. Familjen är kvar och jag saknar dem väldigt mycket. Självklart är det också otroligt många övningstimmar som jag har lagt ner och jag har sagt nej till många saker i livet för att ha fokus på att nå dit jag vill. Jag är lycklig som är omringad av min familj, vänner, fantastiska kollegor och lärare som alla pushat mig på ett positivt sätt hela tiden, även när det har varit tufft. Det finns inget jag ångrar och alla uppoffringar har varit värt det, särskilt nu när jag är en del av Norrköpings Symfoniorkester med alla fina kollegor. Alla känner stor samhörighet med varandra och det råder ett inkluderande klimat där man välkomnar nya anställda och vikarier på ett varmt sätt. Det är fantastiskt!

Vad är den största lärdomen du fått av musiken?

Den störta lärdomen jag fått av musiken är att aldrig ge upp i svåra stunder. Att alltid lyssna till mitt eget hjärta. Det finns så mycket negativt i världen och det är viktigt att våga tro på en framtid. Var och en har förhoppningsvis en fri vilja att göra sina egna livsval. Min mamma fick aldrig den chansen, men genom mig lever hennes dröm vidare. 

Text: Mats Gripenblad