Corioianus, uvertyr
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Coriolanus är ett drama av Shakespeare, men det var inte till detta skådespel Beethoven skrev sin uvertyr, utan till ett sorgespel med samma titel, skrivet 1805 av Heinrich Joseph von Collin. Berättelsen är dock i stort sett densamma: titelpersonen är en landsförvisad romersk krigare som, i spetsen för en här, nalkas sin födelsestad för att utkräva hämnd. När Roms ädlaste kvinnor, bland dem både hans egen mor och hans maka, vädjar om barmhärtighet, slits han mellan oförsonligt hämndbegär och kärlek.
Beethoven skrev uvertyren 1807 inför ett framförande av dramat i mars, i furst Lobkowitz palats i Wien. Musikens karaktär är djupt tragisk och bottnar i Coriolanus känslomässiga konflikt. Det inledande unisona huvudmotivet präglas av mörk, upprorisk lidelse, medan det pessimistiskt utdöende slutet visar hur hjälten slutligen dukar under för de olösliga motsättningarna.
I anslutning till framförandet höll Beethoven ännu en privat konsert hos fursten. I Journal des Luxus und der Moden kunde man i april läsa:
”Beethoven gav två konserter i furst L:s hus, där inget annat än hans egna kompositioner framfördes: hans fyra första symfonier, en uvertyr till tragedin Coriolanus, en pianokonsert och några arior ur operan Fidelio.” Vid denna tid var det inte ovanligt med sådana maratonkonserter, men tonsättarna fick också ta varje tillfälle att presentera sig som bjöds.
Text: Stig Jacobsson
Pianokonsert, Concerto in F
George Gershwin (1898 - 1937)
George Gershwins karriär liknar ingen annan tonsättares. Som underbarn sögs han upp av den populära musikindustrin och spottade ur sig det ena örhänget efter det andra – melodier med sådan genial kvalitet att många fortfarande hör till de evigt gröna. Men Gershwin hade högre ambitioner än så. Han skaffade sig, mestadels genom självstudier, goda kunskaper i kontrapunkt, instrumentation och formlära. När han försökte få lektioner för en av den klassiska musikens storheter frågade denne hur mycket Gershwin tjänade på sin musik. Efter det ärliga svaret undrade den tillfrågade kompositören vem som egentligen borde studera för vem. Gershwin hade enorma inkomster av sin populärmusik. Rhapsody in Blue blev 1923 hans första försök i konsertgenren, men instrumentationen fick han då överlåta på den skicklige tonsättaren och arrangören Ferde Grofé.
Den 3 december 1925 uruppfördes i Carnegie Hall Gershwins största konstmusikaliska satsning, Concerto in F. På två år hade hans teoretiska kunnande ökat väsentligt och nu hade han själv svarat för alla delar av kompositionen, utan att de för honom typiska karaktärsdragen gått förlorade. Efter fyra takters slagverk presenteras en charlestonrytm som sedan dominerar första satsen. När det rytmiska materialet utvecklats i en längre orkestral inledning träder pianot in med satsens huvudtema, följt av en vacker motstämma i engelskt horn.
I Adagiot sjunger en sordinerad trumpet en helt originell melodi, med atmosfär lånad från bluesen, innan pianot tar över och utvecklar temat. Finalen kan kallas en toccata i rondoform och består till stor del av genialt bearbetade teman från de föregående satserna. Mot slutet återkommer slagverksfiguren som inledde konserten. Cirkeln är sluten.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 7
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Runt 1811–12 uppehöll sig Beethoven tidvis i den böhmiska kurorten Teplitz, där hans kraftigt försämrade hörsel dessvärre inte kunde botas. Där tog idéerna till Symfoni nr 7 form, även om han som vanligt burit på dem under många år. De första skisserna kan hittas i skissböckerna från 1800-talets början, men hösten 1811 tog han tag i dem och avslutade verket våren 1812. Uruppförandet ägde rum i Wiens universitetsaula den 8 december 1813. Napoleonkrigen härjade i Europa och det var en välgörenhetskonsert ägnad de sårade vid slaget i Hanau. Symfonin blev en stor framgång och publiken krävde att andra satsen spelades ytterligare en gång. Beethoven var för en gångs skull nöjd och hävdade att sjuan var en av hans bästa kompositioner. Konserten var en viktig manifestation och många av tidens stora musiker satt i orkestern, Louis Spohr, Johann Nepomuk Hummel, Giacomo Meyerbeer och Anton Salieri medverkade, liksom gitarrvirtuosen Mauro Giuliani som den här gången spelade cello.
Att tonsättarkollegan Carl Maria von Weber verkligen skulle ha sagt att "nu är det hög tid att spärra in Beethoven på dårhus" stämmer förmodligen inte, men efter första framförandet i Leipzig menade en kritiker att Beethoven måste ha varit berusad när han skrev yttersatserna.
Många kulturpersonligheter har sedan haft synpunkter på musiken. Richard Wagner beskrev symfonin som en "dansens apoteos", och Romain Rolland menade att "ingen annanstans finner man större frihetslängtan och kraft än i A-dursymfonin. Den är ett vansinnigt ödslande av övermänskliga krafter utan gräns, och bara för nöjes skull – ett nöje, liknande det floden måste erfara, när den stiger och svämmar över".
Symfonin har fått kultstatus och återkommer ofta och regelbundet på konsertprogrammen, och åtminstone ett tiotal filmer har sedan 1934 använt sig av delar av musiken.
Text: Stig Jacobsson
%20Nancy%20Horowitz_1.jpg)
