Corioianus, uvertyr
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Coriolanus är ett drama av Shakespeare, men det var inte till detta skådespel Beethoven skrev sin uvertyr, utan till ett sorgespel med samma titel, skrivet 1805 av Heinrich Joseph von Collin. Berättelsen är dock i stort sett densamma: titelpersonen är en landsförvisad romersk krigare som, i spetsen för en här, nalkas sin födelsestad för att utkräva hämnd. När Roms ädlaste kvinnor, bland dem både hans egen mor och hans maka, vädjar om barmhärtighet, slits han mellan oförsonligt hämndbegär och kärlek.
Beethoven skrev uvertyren 1807 inför ett framförande av dramat i mars, i furst Lobkovitz palats i Wien. Musikens karaktär är djupt tragisk och bottnar i Coriolanus känslomässiga konflikt. Det inledande unisona huvudmotivet präglas av mörk, upprorisk lidelse, medan det pessimistiskt utdöende slutet visar hur hjälten slutligen dukar under för de olösliga motsättningarna.
I anslutning till framförandet höll Beethoven ännu en privat konsert hos fursten. I Journal des Luxus und der Moden kunde man i april läsa:
”Beethoven gav två konserter i furst L:s hus, där inget annat än hans egna kompositioner framfördes: hans fyra första symfonier, en uvertyr till tragedin Coriolanus, en pianokonsert och några arior ur operan Fidelio.” Vid denna tid var det inte ovanligt med sådana maratonkonserter, men tonsättarna fick också ta varje tillfälle att presentera sig som bjöds.
Text: Stig Jacobsson
Pianokonsert, Concerto in F
George Gershwin (1898 - 1937)
George Gershwins karriär liknar ingen annan tonsättares. Som underbarn sögs han upp av den populära musikindustrin och spottade ur sig det ena örhänget efter det andra – melodier med sådan genial kvalitet att många fortfarande hör till de evigt gröna. Men Gershwin hade högre ambitioner än så. Han skaffade sig, mestadels genom självstudier, goda kunskaper i kontrapunkt, instrumentation och formlära. När han försökte få lektioner för en av den klassiska musikens storheter frågade denne hur mycket Gershwin tjänade på sin musik. Efter det ärliga svaret undrade den tillfrågade kompositören vem som egentligen borde studera för vem. Gershwin hade enorma inkomster av sin populärmusik. Rhapsody in Blue blev 1923 hans första försök i konsertgenren, men instrumentationen fick han då överlåta på den skicklige tonsättaren och arrangören Ferde Grofé.
Den 3 december 1925 uruppfördes i Carnegie Hall Gershwins största konstmusikaliska satsning, Concerto in F. På två år hade hans teoretiska kunnande ökat väsentligt och nu hade han själv svarat för alla delar av kompositionen, utan att de för honom typiska karaktärsdragen gått förlorade. Efter fyra takters slagverk presenteras en charlestonrytm som sedan dominerar första satsen. När det rytmiska materialet utvecklats i en längre orkestral inledning träder pianot in med satsens huvudtema, följt av en vacker motstämma i engelskt horn.
I Adagiot sjunger en sordinerad trumpet en helt originell melodi, med atmosfär lånad från bluesen, innan pianot tar över och utvecklar temat. Finalen kan kallas en toccata i rondoform och består till stor del av genialt bearbetade teman från de föregående satserna. Mot slutet återkommer slagverksfiguren som inledde konserten. Cirkeln är sluten.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 7
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Rytm, rytm, rytm! Det är den dominerande principen i Beethovens sjunde symfoni. Varje sats har sin egen rytm, och bruket av punkterade noter tillsammans med kvicka sextondelar ger en omisskännlig danskaraktär. Den brukligt långsamma andra satsen går till och med i allegretto, ingen sorgmarsch, utan visar snarare upp en aktiv melankoli. Tredje satsens "assai meno presto" betyder ”mycket mindre snabbt”, inte långsamt, bara mindre snabbt än jättesnabbt.
Symfonin skrevs på kurorten Teplice, där Beethoven kurerade sig med frisk luft, kulturelit och aristokrater nedstämda av devalveringen av florinen, som nyligen sänkt dess värde till en femtedel. Även om det försämrade Beethovens ekonomi avsevärt, satte det inga spår i den sjunde symfonin – eller i systersymfonin, den åttonde, som skrevs strax därefter.
I sin helhet är symfonin en hyllning till glädjen, en festival, och den har kraftigt influerat tonsättare som Schubert, Mendelssohn och Berlioz. Den innovativa orkestreringen låter träblåset vara en självständig grupp i stället för att bara förstärka stråkarna, och hornen ligger i ett ovanligt högt register. De långa, kvarhållna bastonerna kan ses som en bieffekt av de irländska sånger Beethoven arrangerade vid den tiden. Symfonin hyllades redan vid premiären 1813 under en välgörenhetskonsert med Wiens mest uppburna musiker. Särskilt allegrettot i a-moll blev så populärt att det ibland till och med ersatte den andra satsen i andra symfonier av Beethoven.
Text: Molly Teleman
%20Nancy%20Horowitz_1.jpg)
