Okeaniderna av Jean Sibelius (1865–1957)
I den grekiska mytologin var okeaniderna vattennymfer, systrar till flodgudarna. Det fanns 3000 okeanider och de hörde ihop med varsitt vattendrag. Finlands nationalkompositör, Jean Sibelius, skrev gärna verk med mytologiskt tema, men inspirerades oftast av finska berättelser från till exempel dikteposet Kalevala.
Okeaniderna hade premiär 1914. Det är ett stycke som sätter igång fantasin. Lekfulla flöjter mot flytande stråkar gör att man hör hur ljus glittrar genom vattnet. Men där finns också något okänt, kanske rentav farligt. Så småningom är det som att en stor våg bryter fram innan vattnet åter stillar sig.
Symfoni i tre satser av Igor Stravinsky (1882–1971)
Det går inte att placera den ryske kompositören Igor Stravinsky i ett enda musikaliskt fack eftersom han var verksam i så många stilar. Detta är en av orsakerna till att han anses ha påverkat så många andra 1900-talstonsättare.
Symfoni i tre satser skrevs 1945 när Stravinsky bodde i USA. Han tog upp material som han hade övergivit, bland annat sådant som var tänkt som filmmusik. Det går att höra ekon av Stravinskys tidigare verk som Våroffer, inte minst i de markerade rytmerna.
Man hör också lån från slutet av 1700-talet. Den här perioden i Stravinsky tonsättarliv brukar kallas hans nyklassicistiska. Lyssna på början av den andra satsen och föreställ dig en sirlig rokokodans. Det här stildraget blir än tydligare i operan Rucklarens väg, som skrevs några år senare.
D’un matin de printemps av Lili Boulanger (1893–1918)
Lili Boulanger växte upp i ett musikerhem i Paris. Pappan var operakompositör och mamman en rysk prinsessa och sångerska. Lilis syster Nadia var en känd tonsättare, dirigent och pedagog.
Vid bara nitton års ålder vann Lili Boulanger, som första kvinna någonsin, det prestigefulla kompositionspriset Prix de Rome. Hon hade stor framgång men lär ha varit mycket självkritisk och förstörde alla verk som hon inte tyckte var perfekta. Tyvärr hade hon problem med hälsan och gick bort som 24-åring. På planeten Venus finns det en krater som har fått namn efter systrarna Boulanger.
D’un matin de printemps från 1918 är ett av Lili Boulangers sista verk. Men det är inte en sorgsen hälsning från dödsbädden. Även om det finns inslag av vemod är musiken full av livsglädje. Stycket utspelar sig under en vårmorgon och man kan höra hur allting i naturen vaknar.
Gloria av Francis Poulenc (1899–1963)
Den franske tonsättaren Francis Poulenc ansåg att han fick två olika karaktärsdrag från sina föräldrar. Från pappan, en framgångsrik fabrikör, ärvde han en djup katolsk tro. Mamman kom från en familj med konstnärliga intressen och stod för en mer världslig sida. En kritiker beskrev Poulenc som ”till hälften munk, till hälften stygg pojke”. Dubbelheten förstärktes av Poulencs kluvna förhållande till sin homosexualitet i en tid när det inte var enkelt att leva öppet.
Man kan höra spår av dubbelheten i Poulencs musik. Han har skrivit många underbara sånger i vars texter det kan gömma sig dubbelmeningar. Poulenc var inte främmande för det ekivoka och utmanande. Hans första opera var komedin Brösten på Tirésias, där ett gift par byter kön med varandra.
Men Poulenc har även skrivit flera verk med starkt religiös prägel. Gloria är den kristna gudstjänstens mest jublande del där man lovsjunger Gud. Poulencs musik är melodisk och rytmisk - lättlyssnad, men för den sakens skull inte alltid lättsjungen. Världspremiären ägde rum i USA 1961.
Musiken växlar mellan det lekfulla och det allvarsamma. Inspirationen till satsen Laudamus te lär Poulenc ha fått när han såg benediktinermunkar spela fotboll. Men man hör även stråk av en allvarlig, rentav tung katolsk tro. Poulenc sade själv att han fick idén till Gloria när han arbetade med operan Karmelitsystrarna, som handlar om en grupp nunnor under den franska revolutionen. I operans slut sjunger nunnorna hymnen Salve Regina medan de går för att avrättas. En efter en försvinner rösterna, samtidigt som man hör giljotinens fallande hugg. Den tredje satsen i Gloria, med det nästan överjordiskt vackra sopransolot i växelspel med kören, påminner mycket om Karmelitsystrarna. Musiken är existentiell, på liv och död.
En bit in i den sista satsen smalnar Gloria av från det tidigare jublet. Tonfallet blir enklare och klarare med en änglalik sopranstämma som svävar ovanför körens och orkesterns klanger. Efter ett sista utbrott – miserere nobis, förbarma dig över oss – är det som att Poulenc söker friden i verkets slut.
Text: Olof Lilja
