Masquerade
Anna Clyne (f. 1980)
Kompositören Anna Clyne kallar sitt orkesterstycke Masquerade för en berg- och dalbanetur på fem minuter. Hon vill gärna skriva så att publiken kan följa hur stämmorna hoppar runt mellan instrumentgrupperna i orkestern. Ett slags visuell parallell till att lyssna på musik i hörlurar och höra hur olika instrumentljud kommer från olika håll – höger, vänster, bakifrån, framifrån.
Masquerade är skrivet för den stora finalkvällen i Londons Royal Albert Hall: The Last Night of the Proms. Clyne är känd för att helt kunna byta stilar mellan verk och i Masquerade är det som om alla dessa stilar blandas till en myllrande helhet. Lyssnaren bombarderas med musikaliska intryck och Clyne bjuder in oss att vara med och lyssna till allt som pågår. Hon tänker sig musiken som en promenad genom 1700-tals-Londons populära pleasure gardens, där allsköns konstnärer, akrobater, teater- och musikmänniskor möts medan publiken ställer till med maskerad, och där allt sker på en gång i realtid.
I dessa engelska ”njutningsträdgårdar” kunde alla komma in. Åtminstone de som hade råd att betala det dyra inträdet på en shilling. Det gällde framför allt bemedlade medelklass- och överklassmänniskor, och till och med en och annan kunglighet - i alla fall tills trädgårdarnas rykte började sjunka. På 1800-talet ansågs den vimlande och minglande festmiljön mer och mer syndig och farlig, och trädgårdarna försvann till slut ur stadsbilden. Men i Masquerade lever de än.
Clyne låter sina musikaliska associationer kastas fram och tillbaka. Ljud tränger sig på, dränker ut de andra, för att senare poppa upp igen. Som ett busigt musikaliskt andeväsen rusar John Playfords melodi Juice of Barley genom orkestern i 6/8-takt. Juice of Barley är en dryckes- och dansvisa från musikförläggaren Playfords samlingshäften The Dancing Master som började säljas i samband med det engelska teater- och nöjesförbudet under puritanerna på 1600-talet. Lägligt nog utan sångernas politiskt potentiellt känsliga texter (som publiken ändå redan kunde). I Masquerade slutar den musikaliska festen med en fet slagverkssmäll. Detta är musik att skåla till, kanske som en form av uppror.
Text: Hanna Höglund
Konsert för cello och orkester
Anders Hillborg (f. 1954)
Att lyssna till Anders Hillborgs konsert för cello och orkester påminner om känslan av att hålla en snäcka mot örat på stranden om sommaren och höra havet brusa. Det är som om musiken åkallar ett minne: drömskt och bitvis oroväckande. Konserten är skriven i en enda sats, och lyssnar man noga går det att på några ställen ana fragment från svenska psalmer, men även att höra ekon från renässansens polyfoni.
Som helhet skiftar Hillborgs komposition mellan magnifikt breda orkesterklanger och tätt knutna melodiska strukturer. I dialogerna mellan cellostämman – instrumentet som också ligger närmast den mänskliga rösten – och orkestern blir det tydligt att stråkinstrumenten spelar en huvudroll. I stycket använder Hillborg orkesterns hela register: från de skiraste violiner till de mörkaste bastoner. Inslag av smattrande slagverk för tanken till oväder. Blå moln drar in och tätnar innan ljuset återvänder och spräcker dem. Som lyssnare kastas man mellan stämningslägen av frid och kaos. På det sättet påminner ljudbilden också om glas: ett lika delar massivt och skört material som när som helst kan gå i tusen bitar.
Anders Hillborg, född 1954, är en av Sveriges internationellt mest kända tonsättare. Sedan debuten 1982 har han utöver för de stora svenska orkestrarna också komponerat på uppdrag av orkestrar som Los Angeles Philharmonic, Chicago Symphony, Berliner Philharmoniker och New York Philharmonic. Konserten för cello och orkester har sedan uruppförandet i Amsterdam 2020 framförts över hela världen. 2024 nominerades den till Nordiska rådets musikpris. I nomineringen betonade juryn musikens kontraster mellan långa linjer och vulkanliknande utbrott, och som helhet liknades musiken vid ”ett destillat av nordisk natur”. Vid den här konserten spelas solostämman av den norsk-svenska stjärncellisten Amalie Stalheim, som senast gästade Norrköpings symfoniorkester 2021.
Text: Hedvig Ljungar
Romeo och Julia, utvalda satser
Sergej Prokofjev (1891-1953)
Redan vid nio års ålder hade Sergej Prokofjev skrivit en rad verk, bland annat en opera. Vid konservatoriet i Sankt Petersburg studerade Prokofjev både piano och komposition. Tjugo år gammal gjorde han sitt första konsertframträdande och uruppförde sin virtuosa pianokonsert nr 1. Redan i detta verk hade han utvecklat en djärv, fränt originell stil: musik fylld av motorisk energi, grälla dissonanser och tvära kast mellan känslosamt lyriska passager, kärv ironi och kraftfull expressionism.
Redan efter sin officiella debut framstod Prokofjev som den ryska musikens enfant terrible. Själv uttryckte han sig så här: "Jag avskyr imitation - och jag avskyr det bekanta."
Den ryske balettledaren Sergej Diagilev, bosatt i Paris och något av ett nav inom avantgardistiska modernistkretsar, beställde en rad balettverk av Prokofjev, som 1918 emigrerade och senare bosatte sig i Paris.
Efter många år utomlands längtade tonsättaren alltmer tillbaka till hemlandet, trots den rådande, kommunistiska regim som där rådde. I mitten av 1930-talet återvände han till Sovjetunionen, där han blev kvar till sin död. Kort efter Prokofjevs hemkomst beställde Kirovteatern i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) en helaftonsbalett i tre akter. Resultatet blev Romeo och Julia; en balett som i viss mån fullföljer traditionen från Tjajkovskijs dagar, om än i modernare musikalisk utstyrsel. Det dröjde dock flera år innan Prokofjevs Romeo och Julia fick sin urpremiär; dels beroende på att tonsättaren i likhet med så många andra vid denna tid kritiserades för att skriva "degenerat modernistiskt" etcetera, dels av det skälet att flera ryska teatrar betraktade musiken som allt för svår att dansa till...
Romeo och Julia illustrerar Prokofjevs mogna, lite mer avklarnade stil. Musiken är melodisk och ofta gripande - dessutom, mitt i alla skiftningar, fylld av ett slags storsinthet och elegant lyster.
Sergej Prokofjev - en av 1900-talets mest inflytelserika tonsättare - var påfallande produktiv; han skrev bland annat nio baletter, åtta operor och sju symfonier. Dessutom komponerade han den musikaliska sagan Peter och vargen, tillkommen vid ungefär samma tid som Romeo och Julia.
Text: Stig Jacobsson
