Paradisfåglar II
Andrea Tarrodi (f. 1981)
Föreställ dig ett panoramaperspektiv över en regnskog långt, långt borta. Värmen kommer närmare i ett snabbt crescendo. Fyra minuter in i denna värld hör vi oerhört verklighetstrogna kvitter från träblåset. Det är som om man står nedanför dem på den mjuka myllan. Det är exotiska fåglar, inga gråsparvar eller pilfinkar. Paradisfåglar i samtal. Stråkarna gör sig strax påminda med en avskalad fras som ger hela verket melodisk förankring. Vinden susar över ett tremolo i blåsarna som inleder en överjordiskt stilla utzoomning från sceneriet, som vi nyss var i mitten av.
Andrea Tarrodi använder sig av konsonanta harmonier, på ett intrikat sätt som inte skulle vara så främmande för de franska impressionisterna. Samtidigt är det minimalism som ger formen en återhållsam konsekvens, där mer utsvävande tonsättare hade (läs: många inte hade kunnat låta bli) klämt in allt och lite till. Som en postimpressionist sig bör har Andrea Tarrodi en utpräglad känsla och intresse för klang och hennes fantasieggande musik har i rask takt vunnit priser och uppskattning – lika snabbt som hennes verkslista vuxit på längden. Bland annat har hon vunnit Uppsala Tonsättartävling och Musikförläggarnas kammarmusikpris.
Detta verk är inspirerat av BBC:s filmer i serien Planet Earth och skrevs under studierna på Kungliga Musikhögskolan 2008 då det uruppfördes av kammarorkestern Musica Vitae. När Andrea Tarrodi senare var hustonsättare för Västerås Sinfonietta beställde de en ny version, Paradisfåglar II, som inkluderade blåsare och som i denna form första gången framfördes 2013. Norrköpings Symfoniorkester var inte långt efter i januari 2014.
Text: Stig Jacobsson
Violinkonsert
Samuel Barber (1910–1981)
Samuel Barber var en sympatisk man utan armbågar, och han vann allas hjärtan och fick många utmärkelser. Endast 28 år gammal utsågs han till kompositionsprofessor vid Curtis Institute, där han själv hade studerat några år tidigare. Då hade han redan erövrat det åtråvärda Pulitzerpriset två år i rad, och senare skulle han få det ytterligare två gånger, liksom han tilldelades det amerikanska Rompriset och ett värdefullt stipendium från Guggenheimstiftelsen. Han blev hedersdoktor vid Harvard och verkade som vicepresident i International Music Council, ett UNESCO-organ inom FN.
Med all rätt räknas Barber också till de få riktigt stora amerikanska tonsättarna, och till hans viktigaste verk hör hans tre solokonserter, skrivna för piano, cello och violin.
Violinkonserten är fylld av melodier och gripande tankar. Själva inledningen hör till violinlitteraturens vackraste infall och är, med sitt trånande utspel, unik bland nutida konserter.
Barber började komponera konserten 1939, när han befann sig i Schweiz, och han hann skriva de två första satserna innan kriget bröt ut. När den tilltänkte solisten fick ta del av denna musik tyckte han att solostämman var alldeles för lätt. Den sista satsen komponerade Barber under brinnande krig hemma i USA – och den musiken fann samme tilltänkta solist alltför svår! I dag vet vi att Barber komponerade ett riktigt mästerverk.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 1 i D-dur
Gustav Mahler (1860–1911)
När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads att fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos, befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en symfoni, hans första, och den fullbordades i sin första femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes musiken i Budapest med tonsättaren själv som dirigent.
Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent, men som tonsättare var han praktiskt taget okänd. Nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni som väckte våldsam kritik. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt – symfoniskt – börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen – den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum."
Från början fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler förnekade senare allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet Titan, hämtat från en roman av Jean Paul, som antydde en hjältestämning. Få verk av Mahler har genomgått så många revideringar – ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade den första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora.
Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen iibers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på den gång han lämnades ensam i skogen av sin far, med order att inte flytta på sig förrän han kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt.
Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och vitala österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch El la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan "Broder Jakob" i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen.
Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, men nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Ända fram nådde han inte nu, det gjorde han först i andra symfonin - och den symfonin började han skriva omedelbart efter den första.
Text: Stig Jacobsson
