Ricercata à 6 (nr 2) ur Ein Musikalisches Opfer
J.S Bach (1685-1750)/A.Webern (1883-1945)
I maj 1747 fick den musikintresserade och flöjtspelande kungen av Preussen, Fredrik den store, besök av Johann Sebastian Bach. Kungen skrev ner ett tema som han bad Bach improvisera en sexstämmig ricercata, en sorts fuga, över, vilket visade sig svårt. Bach nöjde sig först med en trestämmig sats, men väl tillbaka i Leipzig kunde han inte släppa temat och komponerade till sist ricercatan. Den och ytterligare ett dussin studier över samma tema samlades i Ein Musikalisches Opfer (Ett musikaliskt offer), där Bachs enorma kunskap och skicklighet lyser igenom. Bach angav inga specifika instrument, vilket har lockat andra tonsättare att göra egna versioner. Anton Webern tog sig an verket 1935 och lät de sex stämmorna fördelas mellan ständigt skiftande instrument, vilket skapar en kalejdoskopisk och föränderlig klang. Weberns version blev mer än ett arrangemang – ett konstnärligt omskapande av en annan mästares verk.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 5 c-moll "Ödessymfonin"
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Att världens mest berömda orkesterverk skulle spelas för första gången var det ingen som anade en mörk decemberkväll i Wien 1808. Femman uruppfördes ihop med bland annat Beethovens sjätte symfoni och hans fjärde pianokonsert. En över fyra timmar lång konsert med tonsättaren själv som dirigent och pianosolist, medan publiken frös. Orkestern hade bara repeterat det utmanande programmet en enda gång, och det skulle dessutom bli den alltmer döve Ludvigs sista framträdande som solist med orkester. Att kalla kvällen för ett misslyckande är milt sagt. Redan inom några år spelades dock den femte symfonin regelbundet, något som har fortsatt sedan dess.Det kända inledande temat är faktiskt mer än en diskodänga från 1970-talet. Det är inte bara första satsens minimalistiska byggsten, utan det genomsyrar och binder ihop hela denna upplyftande symfonis fyra satser. Den triumfartade avslutande satsen är också första gången som både tromboner, piccolaflöjt och kontrafagott fick vara med i symfonisk litteratur. Ett mycket klokt beslut.
Text: Filip Draglund
Pianokonsert nr 2 B-dur
Johannes Brahms (1833-1897)
Johannes Brahms och Pjotr Tjajkovskij var samtida och blev båda berömda under sin livstid - musikvärlden jämförde dem ständigt. De gillade inte varandras musik men kom att uppskatta varandra som individer. De möttes första gången nyårsdagen 1888 i Leipzig. Det var efter en resa till Italien 1878 som Johannes Brahms påbörjade sin andra pianokonsert, exakt tjugo år efter den första, som var det första orkesterverk han fick framfört. Kritiken då hade varit, minst sagt, onådig. Nu däremot var Brahms berömd över hela Europa. Han var närmare 50 år och en komplex personlighet, känd för sitt allvar men också för sin sarkastiska humor. Som ett slags självironi hade han börjat att i sin korrespondens beskriva sina allt större verk som miniatyrer. Pianokonserten blev till att börja med liggande medan han skrev klart violinkonserten och sin första violinsonat. 1881 åkte han åter till Italien och fortsatte arbetet med pianokonserten som han beskrev som "några små pianostycken". I själva verket skrev han tidens största pianokonsert. Han tillägnade verket Eduard Marxsen, sin barndoms pianolärare i Hamburg.
När Hans von Bülow, den legendariske pianisten och (Wagner-) dirigenten, fick nys om pianokonserten erbjöd han tonsättaren sin berömda orkester i Meinigen. Bülow lyckades till slut övertala Brahms att repetera pianokonserten där. Det kom att bli början på ett långt samarbete mellan Brahms och von Bülow. Uruppförandet av verket skedde dock i Budapest 9 november 1881. Brahms, som var en skicklig pianist var själv solist. Verket gjorde omedelbart succé och Brahms framförde sedan konserten i de stora konserthusen runt om i Europa. Det var en ljuv revansch för Brahms, vars första pianokonsert alltså inte gått hem hos den samtida publiken.
Förutom att Brahms utökade den traditionella konsertformens tre satser med ett scherzo, smälte han på ett helt nytt sätt samman solostämman med orkestersatsen, liknande en symfoni med piano. Pianot är noggrant integrerat med orkestersatsen och kräver en skicklig solist.
Denna mäktiga och dramatiska pianokonsert beskrivs ofta som ett av de ädlaste och mest majestätiska exemplen på verktypen i hela repertoaren. Ändå har verket en slående intimitet som märks redan i första satsens öppning, där det sker ett poetiskt utbyte mellan solohorn och piano. Träblåset kommenterar det hela innan pianot kastar sig ut i en dramatisk kadens, varefter orkestern gör en storlagen entré.
Sedan följer det som Brahms omtalade som ett "mycket litet, litet scherzo", som på inget sätt är litet: pianot är omväxlande turbulent och älskvärt, och satsen är verkets mest dramatiska och stormiga. Andantet inleder med ett vackert cellosolo, som Brahms menade ska spelas så mjukt och ljuvt som möjligt. Melodin skulle Brahms senare återkomma till för en av sina vackraste sånger, Immer leiser wird mein Schlummer (ur op 105). Pianokonserten avslutas med en infallsrik final fylld med charm, sprudlande elegans, och en ungersk czardas som pricken över i - Brahms skaparförmåga var oändlig.
Text: Catarina Ek
