Il mondo della luna, uvertyr
Joseph Haydn (1732-1809)
Joseph Haydn var en av de främsta företrädarna för wienklassicismen, vid sidan av gode vännen W. A. Mozart och eleven Ludwig van Beethoven. Österrikaren Haydn komponerade mängder av verk och kallas ibland både symfonins och stråkkvartettens fader på grund av sina drygt hundra symfonier och nästan 70 stråkkvartetter. Därtill skrev han ett stort antal mässor, konserter, pianosonater och operor.
Haydn var under 30 år anställd hos den extremt förmögne prins Esterházy i Eisenstadt. Han ledde prinsens orkester, komponerade och spelade kammarmusik samt uppförde operauppsättningar. En av hans operor är Il mondo della luna (Livet på månen) - en opera buffa med glada folkliga melodier som han skrev med anledning av furstens yngste sons bröllop sommaren 1777.
Carlo Goldonis libretto berättar om en rik men lättlurad fader som drömmer om att få uppleva äventyr på månen. Två unga män vill gifta sig med hans döttrar, vilket fadern är emot. Männen lurar fadern att tro att han har rest till månen med hjälp av en förtrollad dryck och en astronomisk maskin. På månen – en förklädd trädgård – får fadern bevittna ett märkligt och kärleksfullt månhov där hans döttrar och deras älskade redan är gifta. Fadern blir först rasande, men mjuknar till slut när han inser att allt är en lekfull bluff och accepterar äktenskapen mellan de unga.
Uvertyren till Il mondo della luna är ett livligt och medryckande stycke i C-dur som ofta framförs som ett fristående konsertverk. Musiken låter som ett typiskt Haydn-stycke och är fylld av hans karakteristiska skarpa rytmer och kraftfulla energi. Musiken bjuder frikostigt på fart och glädje i de bisarra komiska upptågen, blandat med den värdighet som förväntades av de aristokrater Haydn komponerade för. Som uvertyr är den påfallande symfonisk och Haydn kom också att återanvända den i första satsen till Symfoni nr 63.
Text: Catarina Ek
Verklärte Nacht
Arnold Schönberg (1874-1951)
Ett par vandrar genom skogen en kall och karg natt. Kvinnan bekänner ångerfyllt att hon bär en främlings barn. Efter en stunds tystnad säger mannen att barnet inte är en börda, universum glittrar och deras kärlek förklär (Verklären) barnet till deras gemensamma. Han kramar henne och de fortsätter genom den upphöjda och strålande natten.
När Richard Dehmels diktsamling Weib und Welt (Kvinna och Värld) gavs ut 1896 i dåvarande Preussen blev det skandal. Den ansågs av många så omoralisk och upprörande att författaren hamnade i domstol och beordrades bränna vissa av dikterna. Men den gjorde också stort intryck på många runt om i ett oroligt Europa, inte minst en ung Arnold Schönberg i Wien. Tre år senare, på bara tre veckor, skrev han en stråksextett efter en av dikterna i samlingen, Verklärte Nacht (Förklarad natt). Han var då 25 år, nyförälskad och på semester tillsammans med sin vän och lärare Alexander von Zemlinsky och dennes syster Mathilde, som snart kom att bli Arnolds fru. Stycket är skrivet i en sats även om det följer diktens fem delar tydligt och gjordes om för stråkorkester av tonsättaren själv många år senare.
Stycket låter i dagens öron relativt snällt, men något annat var det då. Verket refuserades och i det konservativa Wien tyckte man att harmoniken var för konstig och ett av ackorden ansågs inte existera. Bara själva dikten var redan upprörande nog. Att dessutom en fattig ung jude, uppväxt i ghettot, skulle skriva kammarmusik för de stora scenerna var skrämmande nog också ett problem.
Uruppförandet innehöll både busvisslingar, burop och tumult, definitivt inget som Schönberg hade skrivit in i partituret, men också mycket försvar och beundran. Gustav Mahler var en av åhörarna som blev mer än hänförd. En annan var Richard Dehmel själv, som sedan skrev till tonsättaren "Jag tänkte följa diktens motiv i din komposition men blev så uppslukad av musiken att jag glömde bort det.".
Schönberg skulle drygt ett decennium senare med sin atonala tolvtonsmusik revolutionera musikhistorien. Med minst en fot kvar i den tyska senromantiken och starkt inspirerad av Brahms och Wagner – speciellt den senares intresse för kromatik och förmåga att tänja på harmonikens spelregler, kom han att tillsammans med Webern och Berg bli en av 1900-talets absolut viktigaste tonsättare. Här står han fortfarande med minst en fot kvar i den tyska senromantiken, starkt inspirerad av Brahms och Wagner - speciellt den senares intresse för kromatik och förmåga att tänja på harmonikens spelregler.
Text: Filip Draglund
Planeterna op 32
Gustav Holst (1874 - 1934)
För oss svenskar kan det vara intressant att veta att Gustav Holsts förfäder utvandrade från Sverige för att slå sig ner i England 1807. Men Gustav Holsts musik är givetvis en helt engelsk angelägenhet, han har bland annat setts som själva sinnebilden av en engelsk tonsättare. Han utbildade sig till trombonist och tjänstgjorde som musiklärare i S:t Pauls flickskola i London. Han studerade komposition för Charles Stanford vid Royal College of Music.
Holsts enorma orkestersvit Planeterna är det verk som internationellt sett burit hans namn längst. Han började skriva musiken 1914 och blev färdig under första världskriget, 1917. Den legendariske dirigenten Adrian Boult uruppförde musiken året därpå. Sviten fick sju satser, uppkallade efter de då kända planeterna –sedan dess har Pluto utsetts till planet, men därefter även förlorat denna status. Planeterna skildras emellertid inte utifrån deras astronomiska kvaliteter, inte heller med tanke på deras förebilder i den romerska mytologin utan med tanke på deras roller inom astrologin. Med en ständigt pådrivande rytmik, där låga blåsare och brass dominerar, skildrar han i Mars krigets idioti. Den rytmiska figur som i början presenteras i slagverk, harpa och stråkar fortsätter hela satsen ut och växer till våldsam kraft.
Den totala kontrasten hittar man i den överväldigande skönhet som representeras av Venus. Det är en lugn och overklig musik med stor ömhet. Tyngdlöshet och kvicksilverlik snabbhet utmärker Merkurius, budbäraren. Alla tunga instrument är tysta i denna delikata sats. I mittdelen hittar man elva (och en halv!) repetitioner av en sex takter lång fras som stegrar sig mot satsens enda utbrott. Musiken svänger mellan ackord som harmoniskt är så långt från varandra som möjligt. Jupiter kallade tonsättaren själv "en av dessa jovialiska tjockisar som njuter av livet". Det förvånar alltså inte att vi här hittar mycket självgod lycka. Ålderdomens sorger skildras i Saturnus med hjälp av skuggrika flöjter tillsammans med harpor, och ensamma och sorgsna figurer i basarna. Musiken växer ut till en långsam marsch i brasset. Den här satsen lär tonsättaren själv ha älskat mest. Uranus magiska förmåga bärs fram av fagotten - precis som i Paul Dukas symfoniska dikt Trollkarlens lärling - men Holst kände vid denna tid inte alls till detta stycke. Även här byggs musiken upp till några kraftfulla utbrott i hela orkestern – och det magiska förenas med humor. I den avslutande satsen, Neptunus, ska alla instrument, och även den textlösa damkören, hela tiden klinga i pianissimo – i en tonlös, uttryckslös och formlös följd av skuggrika harmonier. Allt för att skapa intryck av tidlös evighet. Det är en musik som aldrig tycks sluta – och det gör ju heller inte universum! Eller...
Text: Stig Jacobsson
