Il mondo della luna, uvertyr
Joseph Haydn (1732-1809)
Joseph Haydn var en av de främsta företrädarna för wienklassicismen, vid sidan av gode vännen W. A. Mozart och eleven Ludwig van Beethoven. Österrikaren Haydn komponerade mängder av verk och kallas ibland både symfonins och stråkkvartettens fader på grund av sina drygt hundra symfonier och nästan 70 stråkkvartetter. Därtill skrev han ett stort antal mässor, konserter, pianosonater och operor.
Haydn var under 30 år anställd hos den extremt förmögne prins Esterházy i Eisenstadt. Han ledde prinsens orkester, komponerade och spelade kammarmusik samt uppförde operauppsättningar. En av hans operor är Il mondo della luna (Livet på månen) - en opera buffa med glada folkliga melodier som han skrev med anledning av furstens yngste sons bröllop sommaren 1777.
Carlo Goldonis libretto berättar om en rik men lättlurad fader som drömmer om att få uppleva äventyr på månen. Två unga män vill gifta sig med hans döttrar, vilket fadern är emot. Männen lurar fadern att tro att han har rest till månen med hjälp av en förtrollad dryck och en astronomisk maskin. På månen – en förklädd trädgård – får fadern bevittna ett märkligt och kärleksfullt månhov där hans döttrar och deras älskade redan är gifta. Fadern blir först rasande, men mjuknar till slut när han inser att allt är en lekfull bluff och accepterar äktenskapen mellan de unga.
Uvertyren till Il mondo della luna är ett livligt och medryckande stycke i C-dur som ofta framförs som ett fristående konsertverk. Musiken låter som ett typiskt Haydn-stycke och är fylld av hans karakteristiska skarpa rytmer och kraftfulla energi. Musiken bjuder frikostigt på fart och glädje i de bisarra komiska upptågen, blandat med den värdighet som förväntades av de aristokrater Haydn komponerade för. Som uvertyr är den påfallande symfonisk och Haydn kom också att återanvända den i första satsen till Symfoni nr 63.
Text: Catarina Ek
Planeterna op 32
Gustav Holst (1874 - 1934)
För oss svenskar kan det vara intressant att veta att Gustav Holsts förfäder utvandrade från Sverige för att slå sig ner i England 1807. Men Gustav Holsts musik är givetvis en helt engelsk angelägenhet, han har bland annat setts som själva sinnebilden av en engelsk tonsättare. Han utbildade sig till trombonist och tjänstgjorde som musiklärare i S:t Pauls flickskola i London. Han studerade komposition för Charles Stanford vid Royal College of Music.
Holsts enorma orkestersvit Planeterna är det verk som internationellt sett burit hans namn längst. Han började skriva musiken 1914 och blev färdig under första världskriget, 1917. Den legendariske dirigenten Adrian Boult uruppförde musiken året därpå. Sviten fick sju satser, uppkallade efter de då kända planeterna - sedan dess har Pluto utsetts till planet, men därefter även förlorat denna status. Planeterna skildras emellertid inte utifrån deras astronomiska kvaliteter, inte heller med tanke på deras förebilder i den romerska mytologin utan med tanke på deras roller inom astrologin. Med en ständigt pådrivande rytmik, där låga blåsare och brass dominerar, skildrar han i Mars krigets idioti. Den rytmiska figur som i början presenteras i slagverk, harpa och stråkar fortsätter hela satsen ut och växer till våldsam kraft.
Den totala kontrasten hittar man i den överväldigande skönhet som representeras av Venus. Det är en lugn och overklig musik med stor ömhet. Tyngdlöshet och kvicksilverlik snabbhet utmärker Merkurius, budbäraren. Alla tunga instrument är tysta i denna delikata sats. I mittdelen hittar man elva (och en halv!) repetitioner av en sex takter lång fras som stegrar sig mot satsens enda utbrott. Musiken svänger mellan ackord som harmoniskt är så långt från varandra som möjligt. Jupiter kallade tonsättaren själv "en av dessa jovialiska tjockisar som njuter av livet". Det förvånar alltså inte att vi här hittar mycket självgod lycka. Ålderdomens sorger skildras i Saturnus med hjälp av skuggrika flöjter tillsammans med harpor, och ensamma och sorgsna figurer i basarna. Musiken växer ut till en långsam marsch i brasset. Den här satsen lär tonsättaren själv ha älskat mest. Uranus magiska förmåga bärs fram av fagotten - precis som i Paul Dukas symfoniska dikt Trollkarlens lärling - men Holst kände vid denna tid inte alls till detta stycke. Även här byggs musiken upp till några kraftfulla utbrott i hela orkestern - och det magiska förenas med humor. I den avslutande satsen, Neptunus, ska alla instrument, och även den textlösa damkören, hela tiden klinga i pianissimo - i en tonlös, uttryckslös och formlös följd av skuggrika harmonier. Allt för att skapa intryck av tidlös evighet. Det är en musik som aldrig tycks sluta - och det gör ju heller inte universum! Eller...
Text: Stig Jacobsson
