Svit ur Gåsmors sagor
Maurice Ravel (1875–1937)
Maurice Ravel räknas tillsammans med Claude Debussy till de främsta impressionisterna inom musiken. De var verksamma i Paris och umgicks med målare som Manet, Monet, Degas och Pissarro, och de delade deras förtjusning för det luftiga, tyngdlösa och obestämda. I akvarellerna flyter färger i varandra, och i musiken övergår ett ackord omärkligt över i ett annat. Musiken blir gärna drömsk och svävande.
Ravel var kanske inte alltid en typisk impressionist; hans musik fick inte sällan en stabilt rytmisk och kraftfull karaktär, inte minst i den kända Boléro. Men i tidiga verk som Pavane för en död prinsessa, Daphnis et Chloé och Gåsmors sagor hittar man en skimrande impressionism.
Många av Ravels orkesterverk har ett ursprung som pianostycken, vilka han senare klädde i en fantasirik orkesterdräkt med smak, finess och raffinemang. Det är så skickligt gjort att man aldrig anar att verken först skrevs för piano. Troligen tänkte han redan från början på möjligheten att orkestrera musiken. Så är även fallet med sviten Gåsmors sagor från 1908. Det var för den nära konstnärsvännen Cyprien Godebskis båda pianospelande barn, Mimie och Jean, Ravel komponerade musiken, och även om han också älskade sagor, så utgick han i det här fallet från barnens egna favoritberättelser. Sedan dröjde det ända fram till 1911 innan han på önskemål av teaterproducenten Jacques Rouché instrumenterade, omarbetade och utvidgade musiken, och det med så stor verkan att den genast sattes upp som balett. Balettpremiären ägde rum på Théâtre des Arts i Paris den 28 januari 1912.
Den ursprungliga fyrhändiga pianosviten innehåller fem satser, men vid arbetet med orkestreringen utvidgade Ravel musiken med ett preludium, Spinnrockens dans och fyra sammanlänkande interludier, av vilket ett fått självständig karaktär. Det vi nu kommer få höra är en svit ur den fullständiga musiken. Handlingen följer den gamle berättaren Charles Perraults saga om Törnrosa (utgiven redan 1695).
Det hela börjar med en långsam, graciös dans i miniatyrformat vilken har ett ständigt upprepat tretonstema som ackompanjemang – Törnrosas pavane.
I partituret citeras vid nästa avsnitt några ord om hur Tummeliten för att hitta ut ur skogen strödde brödsmulor efter sig – vilka som vi vet olyckligtvis åts upp av fåglarna. Att han förlorar riktningen märker vi av i den slingrande melodin. Det är ett vemodigt stycke med oboesolo över långsamt vandrande rörelser.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 3
Jean Sibelius (1865–1957)
Få tonsättare har lyckats skapa en så betydelsefull och varierad serie symfonier som Jean Sibelius. Ingen av hans sju symfonier är den andra lik, men tvärtemot Beethovens nio symfonier strävar inte Sibelius från klassicism till romantik, utan snarare tvärtom.
Den tredje symfonin påbörjades 1904, strax efter det att Sibelius flyttat in i villan Ainola i Järvenpää, där han skulle komma att bo resten av sitt liv – i över femtio år. Men trots att symfonin är ljus och solig krävde den ett omfattande och intensivt arbete, och den var inte spelfärdig förrän i september 1907, då tonsättaren själv ledde uruppförandet i Helsingfors. Mellan dessa år inföll en mycket kreativ period, då flera stora verk såg dagens ljus och då Sibelius även började bli uppskattad utomlands.
De orkestrala resurserna är knapphändiga och symfonin har bara tre satser (fast finalen kan sägas motsvara både scherzo och final-allegro). Han hade just avslutat sin violinkonsert och vem kunde efter detta överdådiga verk tro att Sibelius nu skulle vika av från den storslaget romantiska banan till förmån för en mer klassisk och kammarmusikaliskt stram tonkonst. Samma egenskaper utmärker för övrigt även fjärde symfonin, men i motsats till dess inåtvända, asketiska grubblande, är trean en ren och solig idyll. För att uppnå sina syften behövde han bara använda en relativt liten orkester, jämfört med de enorma orkesterresurser hans samtida Strauss, Mahler och Reger använde till sina orkesterorgier. Sibelius låter blecket klinga sparsamt – utom i den stora stegringen i finalen. I detta verk har han klivit ut ur Kalevala-mystikens dunkel, men han syftar för den skull inte till någon neoklassicism eller pastischmusik – han strävar bara efter en ren musik med total behärskning av formspråket. Musiken går dessutom i klaraste C-dur, men kanske inte alldeles renodlat.
Stråkarnas ständigt skiftande sextondelsfigurer bildar bakgrunden till första satsens utveckling, där rytmiskt markanta motiv dyker upp i olika instrumentgrupper. Satsen har en perfekt proportionerad sonatform och utvecklas mycket organiskt. I den något melankoliska andra satsen intonerar flöjterna en folkligt enkel melodi, vilken efter hand tämligen oförändrad dyker upp i olika instrument. Finalen är tvådelad och de båda delarna skiljer sig markant från varandra. Först kommer ett scherzoparti, sedan en energisk avdelning som utvecklas till en kraftfull slutstegring. Sibelius liknade själv musiken vid ”tankens utkristallisering ur kaos”.
Text: Stig Jacobsson
%20Miika%20Takala%203.jpg)
