Symfoni nr 5
Pjotr Tjajkovskij (1840-1893)
Pjotr Tjajkovskij, Rysslands mest berömda tonsättare, skapade melodiös och romantisk, känslomässig musik: symfonier, konserter, kammarmusik och välkända mästerverk som baletterna Törnrosa, Svansjön och Nötknäpparen. Han skrev en rad operor som Spader dam, Jolanta och Mazeppa; framför allt Eugen Onegin har en särställning bland ryska operor. Tjajkovskij företog flera turnéer i Ryssland och utomlands och fick lyckan att uppleva stora framgångar redan under sin livstid.
I december 1887 åkte Pjotr Tjajkovskij på sin första europeiska dirigentturné och framförde sina egna kompositioner. Han dirigerade konserter i Leipzig, Hamburg, Berlin, Prag, Paris och London. På julafton hade han anlänt till Leipzig. Där umgicks han några veckor med den berömde violinisten Adolph Brodsky och hans hustru Anna. År 1881 hade Adolph Brodsky lysande framfört Tjajkovskijs svårspelade violinkonsert, op. 35, för en rysslandsfientlig publik i Wien. Detta hade gjort stort intryck på Tjajkovskij. På nyårsdagen 1888 bjöd paret Brodsky in honom på en middag dit både Johannes Brahms och Edvard Grieg också var inviterade. Den i sociala sammanhang blyge Tjajkovskij var helt oförberedd på detta första möte med Brahms. Om man inte gillar musiken – kan man då gilla upphovspersonen? Brahms var den store klassicisten som skrev omfattande symfonier och konserter, medan Tjajkovskij var romantisk, känslomässig och lika färgstark som Brahms var sober. Det tycks trots allt ha blivit ett hyfsat trevligt möte. Den alltid så sarkastiske Brahms spelade piano och undrade varför Tjajkovskij egentligen ville lyssna. Värdinnan tyckte sig märka att ryssen inte var så förtjust i musiken, något han senare också erkände. Situationen räddades när paret Edvard och Nina Grieg anlände; Tjajkovskij älskade norrmannens musik. De umgicks och blev goda vänner.
När Tjajkovskij senare i januari kom till Hamburg för att dirigera i Filharmonien mötte han Theodor Avé-Lallemant, som 1847 hade varit en av grundarna till Hamburger Tonkünstlerverein. De blev goda vänner trots att den över 80 år gamle Avé-Lallemant inte gillade Ryssland och försökte övertala Tjajkovskij att flytta till Tyskland. Tjajkovskij bestämde sig för att tillägna den gamle mannen sitt nästa stora verk, Symfoni nr 5.
När Tjajkovskij slutligen, efter Paris och London, i april kom hem till Ryssland tänkte han påbörja arbetet med sin femte symfoni. Han hade inte skrivit en numrerad symfoni på tio år. Dock hade han fått ur sig fem operor, framför allt succén Eugen Onegin (1879), som blev början på hans internationella anseende, samt ytterligare en rad andra verk, såsom andra pianokonserten, 1812-uvertyren, Capriccio Italien och den onumrerade Manfredsymfonin (1885).
Under våren flyttade han in i ett nytt hus och i stället för att komponera tillbringade han mesta tiden i trädgården och funderade på att börja ägna sig åt blommor. Till sin mecenat Nadezjda von Meck skrev han att han inte hade någon som helst inspiration för musikaliskt skapande, och till sin bror Modest klagade han över bristande arbetslust. Innan han började komponera beskrev Tjajkovskij den kommande symfonin som en fullständig resignation inför ödet i sin anteckningsbok, något i stil med: ”… en fullständig resignation inför ödet, vilket är detsamma som ödets outgrundliga förutbestämdhet …”
Tjajkovskijs uppgivenhet kan ha att göra med att han hela sitt liv kämpade med det samhälleliga trycket mot homosexualitet och möjligen också med egna kval över sin läggning. Tio år tidigare hade han ingått ett katastrofalt äktenskap, lämnat kvinnan kort efter vigseln, fått ett nervöst sammanbrott och gjort ett självmordsförsök. Resten av sitt liv levde han med rädsla för att kvinnan skulle avslöja hans läggning. Konstnärskretsarna i Moskva och Sankt Petersburg var dock tillåtande, så länge man skötte sina homosexuella relationer diskret. Annars kunde man straffas med piskstraff och deporteras obönhörligen till Sibirien. Efter fyra månaders sommararbete, den 26 augusti, meddelade Tjajkovskij von Meck att han var färdig med sin ödessymfoni.
I Symfoni nr 5 återkommer ödestemat cykliskt och håller samman de fyra satserna. I första satsen har symfonin karaktären av begravningsmusik men förvandlas gradvis till den triumfmarsch som dominerar den sista. I andra satsen hörs två känsloladdade motiv växla mellan hornet och oboen, men ödesmotivet bryter in. Tredje satsen kontrasterar med en elegant, välbalanserad vals, men mörkret jagas ändå inte bort. I finalen förvandlas temat, blir marschliknande och skiftar till dur. Verkets (och Tjajkovskijs?) inåtvändhet blir nästan påträngande stridslysten och avslutas i stor triumf. I likhet med Beethovens femma hade Tjajkovskijs fjärde symfoni uttalat varit en triumf över ödet. I Symfoni nr 5 är det inte lika tydligt, men som någon har uttryckt det: om Beethovens femma kan beskrivas som att ödet knackar på dörren för att komma in, försöker ödet i Tjajkovskijs femma ta sig ut.
Symfoni nr 5 uruppfördes under tonsättarens ledning i Mariinskijteatern i Sankt Petersburg den 17 november 1888. Tjajkovskij var själv inte nöjd. Men symfonin har blivit ett av hans mer populära verk: en klassisk Tjajkovskij med en välarbetad och skickligt livfull orkestrering och en underbar melodi för solohorn.
Nöjd eller inte – Tjajkovskij hade i alla fall återfått inspirationen. Redan innan han färdigställde femman påbörjade han fantasiuvertyren Hamlet, som han tillägnade Edvard Grieg, och några veckor senare satte han igång med den odödliga musiken till en ny balett – Törnrosa. Och än mer skulle det komma.
Text: Catarina Ek
