Uvertyr för symfoniorkester
Grażyna Bacewicz (1909 - 1969)
Grażyna Bacewicz var länge mest känd som violinist med en imponerande europeisk karriär. Men hon hade också studerat komposition i Paris för Nadia Boulanger, och komponerade till en början gärna i neoklassisk stil, ibland med folkloristiska inslag. Hennes intensiva uvertyr hör till den tidiga produktionen, skriven 1943. Här hittar man en rytmisk pådrivande kraft, inte minst i pukorna, som påminner alltför mycket om inledningen till Beethovens femte symfoni för att vara en tillfällighet. Vid sidan av det vitala hittar man också en mer lantlig andanteepisod, samt ögonblick av triumf och folkdanser.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 10
Allan Pettersson (1911 – 1980)
Året då han komponerade sin tionde symfoni, 1972, var Allan Pettersson inlagd på sjukhus i nio månader för en komplicerad njursjukdom. Han skrev större delen av verket från sjukhussängen.
Ute i världen pågick Vietnamkriget och dess protester, Nixon ertappades med Watergateskandalen och från rymden togs foton på jordklotet från månen. Man kan läsa in dessa stora, existentiella världshändelser i musiken, tolkade av en tonsättare fjättrad vid sin säng. Kanske. Men Allan Petterssons musik är alltid först och främst personlig.
Om man förväntar sig melodi och tydlig form är symfonikern Allan Pettersson inte helt tillgänglig. Den som känner sig hemma i den svarta musiken, kanske hårdrockslyssnaren i growl och doom, eller för konstmusikkännaren någon som Sjostakovitj, förstår mer.
Allan Petterssons modernism känns inte sökt. Den eftersträvar inte chockverkan. Den tycks komma ur ett behov.
Från början kastas man in i ett kaos. Den krigiska virveltrumman och brasset är starkt framträdande. Men lyssna på färgrikedomen i orkestreringen. Stråkarna, virvlande träblås. I mitten av symfonin hörs en melodi, som likt en röst bryter sig ut i stigande och fallande toner.
Den rösten är en etisk kompass som faktiskt säger emot den krigiska hegemonin. Verket utvecklar sig, tycks det, till en strid om godhet. Inte naivt, så att allt till sist sockersött lägger sig tillrätta. Bara inte cyniskt. Musiken säger att rätt och fel finns, liv finns. Genom verket hörs hela tiden en tydligt pumpande puls: hjärtat.
Om den tionde symfonin uppfattas som en kommentar till våldet, så är det snarare än dagspolitik ett uttryck för Allan Petterssons djupt rotade humanism och tro på människans värdighet och livskraft. Ett slag i ansiktet, sade han själv om symfonin. Do not go gentle into that good night / Old age should rage, rage against the dying of the light, skaldade poeten Dylan Thomas.
De raderna tycks skrivna för musik som den här.
Text: Sofia Lilli Jönsson
Petrusjka
Igor Stravinsky (1882-1971)
Igor Stravinsky var tjugoåtta år gammal när han slog igenom med baletten Eldfågeln, framförd av den uppmärksammade Ryska Baletten i Paris 1910. Det kändes naturligt att samarbetet med ensemblens dynamiske ledare Djagilev skulle fortsätta, och Stravinsky planerade en ny kraftfull balett med motiv från det hedniska Ryssland. Men innan denna musik (som skulle bli Våroffer) var fullbordad, gav sig Stravinsky med liv och lust hän åt ett konsertant verk för piano och orkester som skulle skildra en marionettdocka som plötsligt blir levande och som skulle reta orkestern med sina djävulska kaskader av arpeggios.
Djagilev blev tagen av musiken och historien, och övertygade Stravinsky om det vettiga i att förvandla skisserna till en ny orkesterbalett. Resultatet blev Petrusjka (den ryska motsvarigheten till den franska figuren Pierrot), uruppförd av Ryska Baletten vid Théatre du Châtelet den 13 juni 1911 - först arton dagar dessförinnan hade verket komponerats färdigt. Liksom Eldfågeln blev detta en stor framgång, och det var den geniale Nijinskij som dansade titelrollen.
I sin kommentar till baletten har tonsättaren berättat om sin strävan att skildra den folkfest som årligen ägde rum på Amiralitetsplatsen i St Petersburg veckan före fastlagen. Här byggde man upp allehanda stånd för godsaker och krimskrams, redskap för lek och nöjen, som roade barnen - och inte minst uppskattad var kasperteatern. Denna brokiga, ryskt dansanta och glädjefulla marknad är balettens miljö, och just den här händelsen utspelas år 1830.
På teatern möter vi Petrusjka. Han trakasseras ständigt av folkmassan, och han är mycket olycklig, även därför att han fått liv och beklagligtvis begåvats med mänskliga känslor, vilka han inte (lika lite som vi själva) kan styra och behärska. Han har förälskat sig i Ballerinan, men ratas hela tiden i sina kontaktförsök. Dessutom har han en svår rival i Moren, som bland annat presenteras med en vals. Det är också han som slutligen svänger sin sabel mot Petrusjka och därmed berövar honom livet. Men innan dess har vi under karnevalens kväll fått ta del av Ammans dans, träffat Bonden med björnen, och Zigenaren och en nasare. Kuskarna har dansat sin dans och Marknadsdeltagarna har porträtterats innan vi ser Galgen och Petrusjka död. Polisen och jonglören dyker upp och mot slutet även Petrusjka som en tillrättavisande andegestalt.
Vare sig i handling eller musik kan man hitta någon tragik eller något känslosamt medlidande - det handlar ju när allt kommer omkring ändå bara om en docka... Tvärtom genomsyras baletten av medryckande ryska danser (några är autentisk folkmusik), grann orkesterdräkt och smittande rytmer. Den är modernt frän och mosaikartad.
När Stravinsky lämnat Ryssland och först slagit sig ner i Frankrike för att sedan bli amerikansk medborgare förlorade han rättigheterna till sina tidiga verk. Därför såg han till att arrangera nya versioner av dem. Här spelar vi den version av Petrusjka som han sammanställde så sent som 1947.
Text: Stig Jacobsson
