Anna Clyne (1980– )
This Midnight Hour
”Inledningen av This Midnight Hour är inspirerad av karaktären hos det låga stråket i Orchestre National d’Île-de-France (där Clyne var Composer-in-residence när hon komponerade verket). Fortsättningen hämtar inspiration från två dikter – en av Charles Baudelaire och en annan av Juan Ramón Jiménez.
Jiménez dikt La musica är mycket kort och koncis. En stark bild som jag valde att tolka med frenetisk energi – till exempel att dela in stråkarna i undergrupper som spelar fallande kaskadfigurer från vänster till höger i stereoeffekt.
Musik;
—en naken kvinna
löper amok i den rena natten!
Det finns också en hel del suggestiva bilder för fantasin i Baudelaires Harmonie du Soir:
Nu kommer tiden när, vibrerande på sin stjälk
Varje blomma avger ångor likt ett rökelsekar;
Ljud och dofter virvlar i kvällsluften;
Melankolisk vals och smäktande svindel!
Jag tog upp idén om den melankoliska valsen ungefär halvvägs in i This Midnight Hour – jag låter halva violasektionen spela en kvartston högre för att efterlikna ett dragspel.”
Text: Anna Clyne (översättning: Henrik Marmén)
Dimitrij Sjostakovitj (1906 – 1975)
Cellokonsert nr 1 Ess-dur, opus 107
När Sjostakovitj skrev sin första cellokonsert 1959 hade Stalin redan varit död i sex år och tiden då tonsättaren varit i onåd hos Sovjetdiktaturens ledning var ett avslutat kapitel. Ändå kan man inte lyssna till ett så uttrycksfullt och självutlämnande verk som detta, utan att få en stark känsla av hur det måste ha känts att inte veta om ens nästa verk skulle leda till berömmelse eller fängelse. Under en lång period hade Sjostakovitj alltid en väska packad, för den händelse att han skulle bli tvungen att fly undan säkerhetstjänstens långa arm. Det var något av en katt och råtta-lek mellan tonsättaren och makthavarna – å ena sidan var Sjostakovitj internationellt berömd och en viktig kulturell statussymbol för Sovjetunionen, å andra sidan var hans känslomässiga öppenhet, sarkasmen, ironin och humorn livsfarlig för makthavarna eftersom deras lögn därigenom blev skoningslöst avslöjad.
Cellokonsert nr 1 skrevs för vännen tillika världsberömde cellisten Mstislav Rostropovitj, som enligt uppgift blev så förälskad i den att han lärde sig hela konserten utantill på fyra dagar. Sjostakovitj använder sig här av en förhållandevis liten orkester med dubbelt träblås, ett horn, celesta och pukor. Verket inleds med ett karaktärsfullt motiv med fyra toner som återkommer under verkets gång i olika skepnader. Första satsen är har karaktären av en ironisk marsch, temat påminner om Sjostakovitjs musik till filmen Den unge soldaten från 1948 där ett sovjetiskt kompani marscherar mot döden för nazisternas kulor. Andra satsen är en av dessa episka, djuplodande långsamma satser som var Sjostakovitjs signum. Den tredje utgörs av en solokadens för enbart cello, varefter den fjärde satsen tar vid – en infernalisk dans fylld av halsbrytande virtuosa passager. Inte för inte har denna konsert kallats för en av de allra svåraste att bemästra för solisten.
Johannes Brahms (1833–1897)
Symfoni nr 4 e-moll, opus 98
Under andra hälften av 1800-talet var det tyska musiklivet präglat av striden mellan två riktningar. Kretsen kring Liszt, med förebilder som Berlioz och Wagner, ville lyfta fram musikens förmåga att beskriva utommusikaliska skeenden. Brahms däremot, höll fast vid att musiken existerade blott för sin egen skull och bara uttryckte precis den känsla som var summan av tonerna i en komposition. För Brahms var Beethovens symfonier den oöverträffade höjdpunkten, och med sina egna symfonier ville han föra utvecklingen vidare i samma anda.
Symfoni nr 4 skrevs 1884–1885 under Brahms sommarvistelser i Mürzzuschlag i Österrike. ”I klimatet här blir körsbären aldrig söta” skrev han till en vän och menade att symfonin kanske inte var så insmickrande. Det stämmer på ett sätt: De fyra satsernas olika teman består endast av ett fåtal noter, men de används på ett oöverträffat intelligent sätt för att skapa känslofylld musik. Första satsens inledning med fallande och stigande intervall är knappt ens en melodi, men Brahms lyckas ändå skapa en komplex känsla av både melankoli och hopp som sedan utvecklas genom hela symfonin. Detta blir särskilt tydligt i fjärde satsen där samma korta motiv varieras hela 30 gånger och lyckas täcka in ett enormt känslospektrum. Mot detta kontrasterar andra satsens innerliga melodik och tredje satsens sprudlande energi.
Uruppförandet 1885 blev en succé. En kritiker skrev: ”För en musiker finns det inget modernt verk som ger mer tillbaka när man studerar det djupare. Symfonin är som en mörk brunn: Ju längre vi blickar ner i den, desto klarar lyser stjärnorna tillbaka på oss”.
Text Henrik Marmén
