Claude Debussy (1862–1918)
Förspel till en fauns eftermiddag (1894)
Claude Debussy kom att bana väg för ett nytt sätt att se på musik. Han blev förgrundsgestalten för den stilepok som kallas impressionismen, och på ett sätt som påminner om de impressionistiska målarnas sätt att måla, komponerade Debussy gärna i luftiga pastellfärger.
1876 skrev den franske poeten Stéphan Mallarmé en längre berättande dikt med titeln ’Förspel till en fauns eftermiddag’, och Debussy började 1892 komponera något han kallade ’Prélude, Interludes et Paraphrase finale’. Men blev till till slut bara i ett förspel, som kan tolkas som en fri illustration till dikten, där faunens drömmar (eller var det verklighet?) och lidelser beskrivs. Faunen (denna mytiska kombination av man och get) försöker minnas. Hade han haft besök av älskliga nymfer? Hans tankar blir suddiga och blandas upp med skogens och blommornas dofter. Han njuter av vindruvorna, solens värmande strålar och den varma marken som sluter sig kring hans trötta kropp. Mallarmé sägs ha varit mycket nöjd med musiken, men så rymmer musiken också skimrande pastellklanger. Uruppförandet ägde rum den 22 december 1894.
Gabriel Fauré (1845–1924)
Pelléas och Mélisande, svit (1898)
1. Prélude. Quasi andante
2. Fileuse. Andantino quasi allegretto
3. Sicilienne. Allegretto molto moderato
4. La mort de Mélisande. Molto adagio
Gabriel Fauré har fått en speciell plats hos musikälskare världen över genom sitt ljusa och älskliga Requiem. Han var högt aktad av sin samtids kollegor, både som tonsättare och kompositionslärare. Han var också den förste tonsättare som försåg den flamländske nobelpristagaren Maurice Maeterlincks drama Pelléas et Mélisande med musik, men förvisso inte den sista. Även Jean Sibelius skulle skriva scenmusik till dramat, medan Arnold Schönberg tidigt skrev en symfonisk dikt och Claude Debussy en impressionistiskt skimrande opera.
Handlingen i dramat påminner om Tristan och Isolde, och båda legenderna har sina rötter i medeltiden. Det handlar om ung, förbjuden kärlek, och texten är skriven på ett drömskt och outtalat sätt. Totalt skrev Fauré nio orkestrala vinjetter. För att rädda musiken undan glömskan när dramat lades ner, sammanställde Fauré några månader senare en orkestersvit bestående av tre satser. Först 1909 lade han också till Sicilienne.
Preludiet är fyllt av mystik och åtrå. Det ger en fin stämningsbild till den skogsmiljö där Mélisande lever sitt gåtfulla liv. Fileuse är förspelet till tredje akten och skildrar Mélisande vid spinnrocken. Sicilienne är en duett för flöjt och harpa som skildrar Mélisandes lycka över att ha träffat Pelléas. Men Pelléas dödas av den svartsjuke Golaud och Mélisande ligger på dödsbädden när sista akten inleds ...
Texer Stig Jacobsson
