Danse mystique
Charlotte Sohy (1887 - 1955)
Den franska tonsättaren Charlotte Sohys kärva tondikt Danse mystique genomsyras av ett dekadent växelspel mellan mörker och ljus. Månen har slocknat som en trasig glödlampa, och som lyssnare kastas man rakt in i en tät, becksvart natt. Då dyker en ensam dansare upp som befaller stjärnorna på himlavalvet att tändas. Sakta stiger gryningens ljus, men medan ljuset ökar i styrka blir dansaren allt svagare. Det slutar med att hon faller till marken med ansiktet vänt mot den strålande solen.
Som genre uppstod tondikten, eller det symfoniska poemet, under romantiken. Genren kännetecknas av att musiken utgår från någon form av berättelse, saga eller myt. Med sina kärva, stora intervall klingar musiken i Danse mystique skevt och olycksbådande. Charlotte Sohy tar fasta på människans utsatthet i världen, och skildrar kampen mellan den ensamma dansaren och naturens obönhörliga kraft genom två olika teman som ställs mot varandra. Inledningsvis är naturens tema intensivt och kompakt, medan dansarens tema far fram med rytmisk lätthet. I takt med att solens strålar tätnar blir naturkraften allt mer intensiv och till sist måste dansaren kapitulera.
När Danse mystique uruppfördes den 14 januari 1923 i Paris befann sig Charlotte Sohy mitt i livet. Född 1887 och död 1955 var hon under sin levnadstid en väletablerad tonsättare i Frankrike, men precis som många kvinnliga kompositörer glömdes hon bort vid sin död. Hon komponerade totalt 35 verk: mässor, sånger, pianostycken, trior, stråkkvartetter, en opera och en symfoni – Världskrigssymfonin – komponerad vid första världskrigets utbrott. Utöver musik skrev hon även pjäser, libretton och en roman. Världskrigssymfonin låg efter premiären ospelad i över hundra år, men uppfördes på nytt 2019 av Orchestre Victor Hugo Franche Comté. De senaste åren har flera nya inspelningar gjorts av Sohys musik, vilket gjort att hennes namn åter syns i konserthusens program. Vid den här konserten är det också första gången hennes musik spelas av Norrköpings Symfoniorkester.
Text: Hedvig Ljungar
Pianokonsert nr 4 G-dur
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
I Wien gjorde Beethoven sig först känd som en gudabenådad pianist, ändå dröjde det sex år mellan hans tredje (1800) och fjärde (1806) pianokonserter. Dessa år var fyllda av hårt arbete och omskakande personliga upplevelser. Han var mycket orolig över sin alltmer försämrade hörsel. Hans förtvivlan resulterade i självmordstankar, och i ett berömt brev han skrev i sin bostad i Heiligenstadt, tar han avsked från livet. När krisen övervunnits, bestämde han sig 1802 för att "viga mitt liv och min musik åt mänskligheten". Han insåg att hans begåvning var unik och att han var tvungen att utveckla den. Han hann också komponera violinkonserten, fjärde och femte symfonierna, Waldstein- och Appassionatasonaten, Rasumov-skijkvartetterna, första versionen av operan Fidelio och mycket annat som utvecklade hans skapande högst avsevärt innan han fullbordade den fjärde pianokonserten. Han befann sig helt enkelt på höjden av sitt skapande.
Beethoven är känd för att arbeta länge på sina verk. Han hade redan 1804 börjat skissa på den fjärde pianokonserten, men det var först i början av 1806 som han satte igång arbetet på allvar. Den blev hans mest lyriska och personligt innerliga konsert, ett verk där känsligt finsnickeri dominerar. Genom att mot alla regler låta solisten inleda, och orkestern upprepa huvudtemat i pianissimo, förvirrade han åhörarna så till den milda grad att de fann musiken mycket egendomlig. Dessutom tycks musiken fortsätta på ett oordnat och improviserat sätt. Vi har förstått att det är en sann musiker som varit i farten!
Konserten tillägnades hans elev och mecenat, ärkehertig Rudolph, och kom bara att spelas två gånger i Wien under tonsättarens levnad: det privata uruppförandet hos furst Lobkowitz i mars 1807 och offentligt i december 1808, vid den berömda konsert då även symfonierna nr 5 och 6 framfördes, samt den stora körfantasin op 80, satser ur C-durmässan och konsertarian Ah Perfido!. Ännu en monsterkonsert! Beethoven spelade själv solostämman och samtida vittnesbörd vet berätta att han spelade med stor impulsivitet och snabbhet.
Första satsen är den mest omfångsrika och här grundläggs konsertens drömliknande karaktär. Den långsamma satsen är en kamp mellan ett svagt piano och en stark stråkorkester. Det vänliga pianot lyckas dämpa den fientliga orkestern och i en glad och strålande final kan pianot fira segern när slutligen pukor och trumpeter aktiveras.
Text: Stig Jacobsson
Enigmavariationer
Edward Elgar (1857 - 1934)
Enigmavariationerna var alldeles färska när uruppförandet ägde rum i London i juni 1899 med den store dirigenten vid Wienoperan, Hans Richter - och denne menade att musiken bara kunde jämföras med Brahms. Själva titeln - som betyder gåta - har fascinerat. Vad menade han? Själva "enigmatemat" föreställer sannolikt Elgar själv och det presenteras tillsammans med teman som föreställer en rad vänner, vilka utgör själva variationerna. Man har lyckats identifiera alla fjorton porträtten.
1. Den första variationen skildrar Lady Alice Elgar, tonsättarens hustru. Hon är romantisk och stödjande. Givetvis blir det ett vackert tecknat porträtt. 2. H D Steuart-Powell spelade piano tillsammans med Elgar och lät alltid fingrarna löpa fram och tillbaka på klaviaturen innan de började musicera. Han brukade också spela trio tillsammans med Elgar och cellisten i nr 12.
3. R B Townshend var en älskvärd excentriker som gärna imiterade en amatörskådespelare vars djupa röst ibland slog över i falsett. 4. W M Baker smällde en gång igen dörren efter sig då han gick ut ur ett rum fullt av gäster.
5. R P Arnold var en allvarlig man, full av infall, och hans nervösa skratt hörs i träblåsarna. 6. Isabel Fitton var amatör på altviolin. De inledande takterna visar hur svårt det är att föra stråken från en sträng till en annan.
7. A T Griffith var arkitekt och en usel pianist, vars klumpiga och bullrande pianospel karikeras. 8. W Norbury var en musikälskande vän vars 1 700-talshus är det verkliga ämnet för denna variation. Ett pärlande skratt från husets tre förtjusande damer hörs i oboen.
9. A J Jaeger, kalllad Nimrod (efter Bibelns mäktiga jägare), var en tjänsteman hos musikförläggaren Novello vars uppmuntran var av största betydelse för Elgar. De beundrade båda Beethoven, därav anspelningen på andra satsen ur Pathétiquesonaten. Detta har blivit hela verkets kulmen. 10. Dora Penny var en ung kvinna som stammade lite. Hon kallades Dorabella efter en av rollerna i Mozarts Cosi fan tutte.
11. G R Sinclair var organist i Herefordkatedralen - men musiken berättar mer om hans bulldog Dan som fallit i floden (lyssna på stråkarna!) och skäller glatt när han tar sig upp. 12. B Nevinson var den amatörcellist som Elgar gärna musicerade med, och som nämnts redan i nr 2.
13. Lady Mary Lygon reste till Australien 1899 och inspirerade till klarinettens citat ur Mendelssohns uvertyr "Meeresstille und gliickliche Fahrt" - men Elgar tänkte också på en flicka som seglat ut ur hans liv till Nya Zeeland några år tidigare. Ångmaskinen hörs i pukorna. 14. Äntligen får vi till slut möta Elgar själv. Han är på trotsigt humör, och han trivs tillsammans med hustrun Alice och förläggaren Jaeger - hans båda bästa vänner
Text: Stig Jacobsson
