Noosphere Exists
Djuro Zivkovic (f. 1975)
Musiken i sig måste bli en symbol: fullkomlig, sanningsenlig och transcendent. Mitt orkesterverk Noosphere Exists är inspirerat av idén om mänsklighetens andliga förening genom medvetande, kunskap och kärlek – en vision ur kristen kosmologi, introducerad av Pierre Teilhard de Chardin och delad av Andrej Tarkovskij (i Solaris), där skapelsen ses som ständigt på väg mot en förvandling. I denna sakramentala världsbild är materien genomskinlig för anden, och konst, kärlek och lidande formar världens öde.
Musiken utvecklas långsamt och meditativt och kräver tålamod och djup uppmärksamhet, bortom tidsupplevelsen, så att lyssnaren kan möta ett ögonblick av salighet där medvetande och tro konvergerar och sträcker sig mot den lysande horisonten av ”omegapunkten”.
Text: Djuro Zivkovic
Pianokonsert nr 2
Sergej Rachmaninov (1873-1943)
Sergej Rachmaninov är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre storslagna symfonier och för att vara en av 1900-talets stora pianovirtuoser, med händer som han kunde sträcka över mer än en oktav och samtidigt spela ackord med fingrarna emellan. Han lämnade Ryssland vid den ryska revolutionen för att aldrig återvända, men hemlandet lämnade aldrig hans musik.
Pianokonsert nr 2 blev den 28-årige Rachmaninovs återkomst som tonsättare efter tre års depression och skrivkramp. Blockeringen hade orsakats av det förskräckliga mottagande som hans första symfoni fick 1897. Rachmaninovs musikaliska hjärta krossades; han kunde inte komponera, och ju längre tiden gick, desto svårare blev det att komma igång.
I början av 1900 började Rachmaninov gå i hypnoterapi hos läkaren och amatörmusikern Nikolai Dahl. Terapin, med hypnos och suggestioner, pågick dagligen i mer än tre månader. Till slut lyckades tonsättaren öppna sitt sinne för de undermedvetna toner som grodde och slutligen också återupprätta sitt självförtroende. Direkt efter behandlingen reste han på semester och kom hem med ett utkast till pianokonserten. Våren 1901 var första satsen färdig, och det fullständiga verket framfördes i Moskva i november samma år, med Rachmaninov själv som pianosolist.
Pianokonserten gjorde stormande succé och är ett av hans mest populära verk. Dessutom har det av Classic FM utsetts till det bästa klassiska verket någonsin. Det är ett lyriskt och vackert men ytterst svårt stycke musik, känt för kravet på nästan ofattbar virtuositet, för att inte nämna att ackorden kräver en enorm spännvidd i fingrarna.
Text: Catarina Ek
Symfoni nr 5 i B-dur
Sergej Profofjev (1891–1953)
Krigsåret 1944 tillbringade Prokofjev sommar och höst i tonsättarföreningens anläggning i Ivanovo. Han var på strålande humör, umgicks med Sjostakovitj och Chatjaturjan och deltog till och med i volleybollmatcherna. Han fick möjlighet att arbeta ostört och komponerade flitigt varje förmiddag. Under denna period skrev han två av sina bästa verk, två verk som är mycket olika varandra, men som båda går i B‑dur: den lyriska åttonde pianosonaten och den episka symfoni nr 5. Båda verken skulle under januari 1946 belönas med Stalinpriset.
Han arbetade intensivt och inspirerat. Vid slutet av vistelsen i Ivanovo var det mesta klart. Orkestreringen fullbordades dock i Moskva mot slutet av november.
Prokofjev hade fyllt femtio år och stod på höjden av sin förmåga. Det han komponerade nu fylldes med energi och kraft. Symfonin blev "mycket viktig inte bara för det musikaliska material som användes, utan också för att jag återvände till den symfoniska formen efter ett avbrott på sexton år. Femte symfonin är kulmen på en hel epok av mitt skapande. Jag föreställde mig den som en symfoni över den mänskliga andens storhet". Den går vidare på den stora symfonitraditionen från Tjajkovskijs dagar.
Prokofjev dirigerade sällan, men han ledde själv uruppförandet av femte symfonin med Sovjetiska statens symfoniorkester i Moskvakonservatoriets stora sal den 13 januari 1945 i ett program som inleddes med hans första symfoni "den klassiska" och den symfoniska sagan Peter och vargen. Salen var fylld av Moskvas mest inflytelserika musikpersonligheter, och pianisten Svjatoslav Richter har berättat att ljuset föll på Prokofjev som från ovan. När tystnaden lade sig hördes plötsligt kanonader utifrån. Uruppförandet råkade nämligen sammanfalla med nyheten om att den sovjetiska armén tagit sig över floden Vistula i Polen, vilket förkunnades på detta sätt. Den 9 november gav Koussevitzky det första amerikanska framförandet i Boston.
I en intervju avslöjade Prokofjev att "många av melodierna är två eller tre år gamla. Jag skrev ner dem i min anteckningsbok och lade den åt sidan. När det blev dags kunde jag därför skriva symfonin på en månad på tre–fyra notsystem. Sedan gjorde jag en paus under en månad eller två och tog upp den igen – och på ytterligare en månad var den helt klar."
I själva verket var en del material äldre än så. Ett tema härstammar från den åtta år gamla musiken till filmen Spader dam efter Pusjkins text. Regissören Romm hade arbetat på den i två år när myndigheterna meddelade att alla filmer hädanefter skulle behandla samtida ämnen och drog därför in bidragen. Romm blev rasande och förstörde allt inspelat material och rekvisita. Prokofjev tog det lugnare och återanvände nu i den långsamma satsen det lyriska tema som förknippas med filmens Liza.
Prokofjev glömde aldrig att skriva enkla men ändå originella melodier. Den femte symfonin är ett utsökt bevis på detta, och vid sidan av den lättsamma första symfonin har den femte blivit hans mest spelade. Det är ett gripande mästerverk, och Prokofjev själv ansåg att det var den bästa av hans sju symfonier. Dessutom är det den längsta och djupaste. Det är en bred och episk musik, där hans annars så dominerande ironi och groteskeri har tonats ner väsentligt. Han har också lyckats bearbeta sina motiv symfoniskt på ett mycket mer moget och dramatiskt sätt än i något tidigare verk.
Text: Stig Jacobsson
