Excelsior!
Wilhelm Stenhammar (1871-1927)
Wilhelm Stenhammar var 25 år när han skrev sin symfoniska uvertyr Excelsior! i Berlin. "Lidelsefullt upprört" är beteckningen på huvudtemat, och själva titeln betyder: framstormande och uppåtsträvande. Stenhammar såg 1892/93 en föreställning av Goethes Faust, och han köpte Goethes samlade verk. Även om Faust är litterär förebild, är det inte programmusik, bara om att skapa en stämning. Den direkta inspirationen hittar man i samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt.
Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna, kanske något övermodigt för ett förstlingsverk. Men orkestern uruppförde den under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med tidens superdirigent, Arthur Nikisch. Man upplevde uvertyren som harmoniskt traditionsbunden och att den stod i skuld till tysk romantik. Någon större succé blev den inte, och man tyckte inte att den levde upp till den utmanande titeln. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga Hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång.
Text: Stig Jacobsson
Poème de l'amour et de la mer
Ernest Chausson (1855–1899)
Ernest Chausson tog en juridikexamen innan han 1880 började studera komposition för Massenet och Franck. Två år senare vallfärdade han till Bayreuth för att närvara vid premiären av Wagners Parsifal – något oväntat för en fransk tonsättare. Men Chausson blev överväldigad, och Wagners inflytande kan spåras i hans musik, även om han också kom att bli en viktig föregångare och inspirationskälla till impressionismen. Han var nära vän med målare som Degas och Renoir, vilket märks i det lyriskt skimrande verket Poème de l'amour et de la mer, till texter av hans gode vän Maurice Bouchor, vars drömska dikter Chausson gärna och ofta tonsatte.
Det tredelade verket skrevs 1893 och består av två dikter om kärlekens födelse och död, vilka omger ett rent orkestralt mellanspel. Texten rör sig i liljornas och rosornas värld och är genomgående drömmande. Orkestern spelar en viktig roll i att skapa stämning och atmosfär, med återkommande längre orkestrala inpass. Ändå uruppfördes Poème de l'amour et de la mer den 21 februari 1893 i version för röst och piano, med tonsättaren själv vid pianot. Knappt två månader senare gavs orkesterversionen i Société Nationale de Musique i Paris. Ernest Chausson avled endast 44 år gammal, i en av historiens första cykelolyckor.
Text: Stig Jacobsson
Symphonie fantastique
Hector Berlioz (1803–1869)
1830 var ett revolutionsår i Paris, och inget kan vara mer typiskt än att det just detta år var som Hector Berlioz kastade in sin bomb Symphonie fantastique i det trötta musikliv som dominerades av, idag mer eller mindre bortglömda, tonsättare som Spontini och Meyerbeer. Omedelbart hamnade den då 26-årige Berlioz i rampljuset och blev en symbol för det nya.
Vid denna tid hade Berlioz förälskat sig i Shakespeare, vars Hamlet och Romeo och Julia just hade fått sina första framföranden i Paris 1827, eller var det kanske snarare den irländska skådespelerskan Harriet Smithson, som spelade huvudrollerna, som han var besatt av?
Trots att han samtidigt hade en allvarlig kärleksrelation med Camille Moke var det Harriet som upptog hans tankar. Lika besatt var han under de två månader då han arbetade med symfonin.
Han fullbordade denna självbiografiska musikaliska bekännelse den 16 april och gav verket underrubriken en episod ur en konstnärs liv. Det är en programsymfoni i fem satser, med en berättande, självbiografisk handling: en ung, hyperkänslig musikers förtvivlade kärlek, där den älskades tema ständigt återkommer.
Uruppförandet planerades till 30 maj 1830, och PR-mannen Berlioz beskrev symfonins innehåll i en artikel i Le Figaro. Den första satsen inleds med ett Largo, följt av ett Allegro fyllt av förvirrade drömmar – en vansinnig persons lidelser, men också innerlighet, ånger, fruktan och en slutlig religiös tröst. Andra satsen skildrar virvlande en bal, medan tredje satsens ”scen på landet” ger konstnären en stunds ro, trots att dystra föraningar och den älskades tema smyger sig in även här.
I fjärde satsen tar dramat en mörk vändning: konstnären förstår att han blivit försmådd och förgiftar sig med opium. I mardrömmen som följer ser han sig ha mördat sin älskade, och nu förs han genom gatorna till sin egen avrättning. Än värre blir det i finalens häxsabbat, där Harriet dyker upp bland djävulska varelser som dansar en orgiastisk dans till tonerna av Dies irae. Direktören för konsertsalen vägrade dock acceptera dessa hädiska excesser, och när Berlioz plötsligt stod med 130 engagerade musiker utan lokal återstod inget annat än att skjuta upp framförandet.
Till slut löstes problemen, och den 5 december 1830 ägde uruppförandet rum – med enorm framgång. Framgången fick till och med Camille Mokes föräldrar att samtycka till giftermål, men de ångrade sig snabbt. När Berlioz senare reste till Rom möttes han av beskedet att hon redan gift sig med pianofabrikanten Pleyels son. I sin ilska planerade Berlioz att återvända till Paris och beröva dem alla – och sig själv – livet. Men avståndet var stort, och ilskan svalnade. Han stannade i Rom och skrev istället ett nytt verk: Lélio eller ”Återvändandet till livet” – ett sällan spelat stycke som avslutar hans temperamentsfulla skildring av ett konstnärsliv.
Text: Stig Jacobsson
