Symfoni nr 3 i d-moll
Anton Bruckner (1824–1896)
Anton Bruckner är en av 1800-talets märkligaste gestalter inom musiken. Han föddes i en liten by i bergen utanför Linz, där hans far var skollärare. Det var meningen att han själv skulle följa samma bana, och så började också hans yrkesverksamma liv. Men det närbelägna klostret St Florian hade traktens mest grandiosa orgel, och eftersom hans musikaliska begåvning tidigt kom till uttryck var det i klostret han tillbringade det mesta av sin tid.
Hans skicklighet uppmärksammades, och inom kort blev han domkyrkoorganist i Linz, samtidigt som han studerade för professor Simon Sechter i Wien. En mer hängiven elev hade Sechter aldrig haft. Bruckner fullkomligt dränkte honom i utförda arbetsuppgifter – varje dag komponerade han en fuga.
När Sechter gick bort valdes Bruckner till hans efterträdare: han blev kompositionsprofessor i Wien. Men han var fortfarande den bortkomne pojken från landet, som talade med en dialekt som fick damerna att fnissa, bar uråldriga och för stora kläder och saknade socialt omdöme. Många frågade sig om han ens kunde komponera.
När han varit i Wien i fyra år började han skriva sin Symfoni nr 3 i d-moll. Egentligen är det hans femte symfoni, eftersom han komponerade två studiesymfonier som i dag brukar kallas nr 0 och nr 00. Året därpå, 1873, hade han fullbordat symfonin. Det var denna tidiga version som han, tillsammans med den andra symfonin, visade upp för sin beundrade idol Richard Wagner.
Bruckner frågade underdånigt om mästaren kunde tänka sig att få en av symfonierna tillägnad sig. Det kunde Wagner. Men Bruckner var så till sig efter mötet att han inte kunde minnas vilken symfoni Wagner valt. Efter ytterligare ett kort möte stod det klart att det var den tredje symfonin som imponerat, inte minst dess karaktäristiska trumpetöppning. Dessutom innehåller verket flera märkliga citat ur Wagners operor.
Trots Wagners vänliga inställning var tonsättaren själv inte helt nöjd, utan genomförde året därpå en omfattande revidering som blev färdig 1877. Dessförinnan hade han lämnat in symfonin till Wienfilharmonikerna och fått den refuserad med kommentaren ”ospelbar”. Men nu fick han själv dirigera uruppförandet med en av världens bästa orkestrar. Att det blev totalfiasko kan ha många förklaringar: Bruckner var en medioker dirigent, osäker, nervös och otaktisk. Det här var också den tid då musikvännerna hade delat upp sig i två läger: de som gillade Brahms och de som gillade Wagner. Wienorkesterns konservativa medlemmar stod helt på Brahms sida och ogillade med andra ord redan från början Bruckners symfoni. Detsamma gällde publiken. Det berättas att när symfonin var slut satt bara 25 personer kvar i salongen, bland dem den unge Gustav Mahler.
Därefter hände inte så mycket med denna fantastiska symfoni förrän Bruckner 1887 började titta igenom flera av sina äldre verk, och tillsammans med eleven Franz Schalk genomförde han ännu en ny kraftfull revidering. Denna version blev färdig 1889 och trycktes året därpå.
I själva verket har forskare räknat ut att denna problematiska symfoni utsatts för så många bearbetningar att man skulle kunna spela nio olika versioner. Bruckner hade dåligt självförtroende och när hans verk refuserades trodde han alltid att felet låg i hans musik. Men när man jämför med de originalversioner han deponerade i Stadsbiblioteket ”för senare tider” visar de sig i de flesta fall hålla mycket hög klass.
Text: Stig Jacobsson
