Dmitri Sjostakovitj (1906–1975) symfoni nr 10 (1946–53)
När det gäller Sjostakovitj är det viktigt att inte se allt i svart och vitt. Det kan vara synd om en lögnare. Även en svekfull person kan vara genialisk och underbar.
År 1906 föddes en blyg och sjuklig gosse i Sankt Petersburg. Den musikälskande pappan var ingenjör, mamman gav barnen pianolektioner. Redan som 13-åring kom mellansonen Dmitri in på musikkonservatoriet i Sankt Petersburg. Sex år senare var det premiär för hans första symfoni och det blev musik som lät tala om sig överallt. Sällan har en klassisk kompositör blivit så berömd så snabbt för ett enda verk. Sjostakovitj var nu en festglad 18-åring som jobbade extra som biografpianist. Hans lärare Glazunov skickade iväg hans succésymfoni med rekommendation till 27 länder. Segertåget gick ända till USA.
Ungdomar som Sjostakovitj tyckte till en början att den ryska revolutionen innebar en bra förändring. Det nyblivna landet Sovjetunionen gav framtidshopp även för författare och tonsättare som fick luft under vingarna. Sjostakovitj komponerade operor, musik till tio filmer, tre symfonier, varav en beställd av propagandaministieriet för att hylla tioårsdagen av oktoberrevolutionen. Gift blev han också, trots att han fortfarande var förälskad i sin ungdomskärlek, och rätt snart blev kär i en tredje kvinna.
Kommunistregimen installerade en fackförening för tonsättare, men Sjostakovitj låg bra till. Kritikerna gillade visserligen inte hans opera Näsan men vad spelade det för roll när hans filmmusik ackompanjerade patriotiska filmer och han hade genomgått den obligatoriska utbildningen i marxistisk ideologi? Men så kommer 1934, året för den första stora utrensningen som kostar en miljon människor livet. Kollektiviseringen av Rysslands bönder åstadkommer en hungersnöd där fem miljoner människor dör. Och då sker det – Sjostakovitj och hans musik, anses angripna av ”formalism”. Det är ett skällsord som används mot konstnärer och betyder oftast att konsten antingen anses ideologiskt felaktigt eller svår att förstå för ”folket”. Vem som bestämt vilka som var folk och inte, och dessutom inspekterat deras förstånd var lika vagt och luddigt som överlägset generaliserande. Det blir värre, snart kallas Sjostakovitj för folkets fiende, hans musik är en orgie i sedligt fördärv. Många av hans närmaste sätts i fängelse eller avrättas. Sjostakovitj inkomster sinar, hans fru är gravid, och det är nu han börjar sova i hallen bredvid sin packade resväska.
Nu hoppar vi nästan tjugo år framåt till symfoni nummer 10. Dessa tjugo år innehåller ett världskrig och flera attacker på Sjostakovitj från sovjetiska politruker. Symfonin är skriven under lång tid, 1946–53, och har kanske legat undanstuvad för att inte reta upp den sovjetiska smakpolisen. Den medelålders kompositören har vant sig vid terror, rädsla, att kallas kryptofascist, men också vid att kolla på fotboll, dricka vodka, röka cigaretter och inleda, underhålla och avsluta kärleksaffärer. Och som vanligt är det en av hans elever som är föremålet. Elmira Nazirova från Azerbadjan är vacker och begåvad, han skriver in hennes namn i den tionde symfonins final. Tonerna E-A-E-D-A blandas med koden för hans eget namn D-ESS-C-H. I sina omstridda memoarer säger han att all musiken är skriven i lättnaden efter Stalins död 1953, men det mesta tyder på att den skrevs långt innan dess. Vilket förstås inte hindrar att han var lättad och att den musik han gömt i många år verkligen handlade om Stalin. Precis som den första symfonin blev även tian berömd och omtyckt. Första satsen startar vackert, sorgset, men snart piskar han upp total ångest och frenesi på det sätt som är så speciellt för honom. Det är superlågt och superhögt – kontrabasfagotten grottar neråt, gälla klarinetter och flöjter flyr uppåt, slagverket driver på. I sats två kommer den typiska galopprytmen som Sjostakovitj ofta använder, faktiskt precis som en galopperande häst låter. Här får slagverket ännu mer att göra. Sjostakovitj är något av en favorittonsättare för symfoniorkesterns slagverksmusiker. Martin Orraryd spelar i Norrköpings symfoniorkester sen 1996 och han berättar varför.
– Man får lyfta fram allt det som för många av oss är kärnan i varför vi spelar slagverk. Han skrev så effektiva slagverksstämmor, man förstår vad man ska göra, man har en viktig roll. Vi spelar rätt starkt när vi väl spelar, militäriskt eller extremt intensivt. Det får vara brutalt.
Det är inte bara i andra satsen slagverket har mycket att göra, utan även i den fjärde. Där är det inte bara kärleken till Elmira Sjostakovitj slåss för utan kanske tampas han rentav med Stalin? Det menar Martin Orraryd.
– I fjärde satsen, där ska han ju ha fram sitt självporträtt, hela symfonin slutar med att pukorna spelar detta mot virveltrummorna. Kanske är det vi slagverkare som gestaltar kampen mot Stalin? Då har ju vi en extremt viktig roll i vad hela symfonin handlar om! Men mörkret får inte segra, Sjostakovitj får leva men inte Stalin.
För trots en olycksbådande mörk start i sats fyra slutar det inte dystert. Träblåset kommer in så småningom och unnar lyssnaren lite hopp. Det blir snabba kast, nästan som musik till tecknad film ett tag och allt avslutas med en pampig final i dur.
Pēteris Vasks, Distant Light
Lettiske tonsättaren Pēteris Vasks (född 1946) skrev sin violinkonsert Distant Light för violinisten Gidon Kremer. Den passar bra som komplement till Sjostakovitj för Vasks musik handlar också om kampen mellan ljus och mörker, nuets kaos och framtidshoppet. Vasks hämtar inspiration i naturen, i fågelläten, skogens sus, stjärnhimlen och havets sång. I Distant Light hör man även spår av lettisk folkmusik.
Text: Katarina A Karlsson
