L’abri d’Al-‘Amiriyya
Adam Maor (f. 1983)
L’abri d’Al-‘Amiriyya är ett verk för orkester och elektronik i tre satser. Det inleds som en undersökning av lager och filter i en komplex textur, där de plötsliga klangförändringarna behandlas oberoende av de enskilda musikaliska gesternas sammanhang.
I den korta andra delen tunnas materialet ut, och samma process börjar om på ett mer sammanhållet och homogent sätt. Detta bygger upp till en elektronisk gest som tystar orkestern och utvecklas till ett uttrycksfullt mellanparti, komponerat med avancerad additiv syntes.
Stycket avslutas med en episod som utforskar idén om heterofoni, så som den används i arabisk musik. Det innebär att en melodilinje spelas samtidigt av en heterogen grupp musiker, där var och en ständigt modifierar och berikar den individuellt, utifrån sin egen instrumenttradition, samtidigt som en kollektiv sammanhållning upprätthålls.
Titeln hänvisar till Naseer Shamma, som komponerade och spelade in ett verk med samma namn för solo‑oud som en hyllning till offren för ett tragiskt kapitel i Iraks nutidshistoria. Hans verk innehåller musikaliska grepp som sällan hörs i genren – såsom referenser till ljudet av larm – och kännetecknas av extrema och mycket uttrycksfulla förändringar i stämning.
Titeln syftar på en tragisk händelse under det första Gulfkriget, då den USA-ledda koalitionen bombade ett civilt skyddsrum i Al-‘Amiriyya, ett område i Bagdad, i tron att det rymde en militär ledningscentral. Över fyrahundra av de civila som sökt skydd där omkom.
L’abri d’Al-‘Amiriyya skrevs 2013 under mina studier vid Musikhögskolan i Genève och uruppfördes av skolans orkester under ledning av Nicolas Chalvin.
Text: Adam Maor
Violinkonsert nr 1
Max Bruch (1838-1920)
För den tyske kompositören Max Bruch hade violinen nästan en hjältestatus. Han ansåg att violinen kunde ”sjunga en melodi bättre än ett piano, och melodin är musikens själ.”
Bruch var nära vän med flera av 1800-talets mest framstående violinister och skrev nio verk för instrumentet. Det är den första violinkonserten från 1866 som har blivit en av hans mest kända, och älskade.
Musiken anses himmelskt vacker och oemotståndligt romantisk. Konsertens virtuosa final är en teknisk utmaning, som kräver en hjälte i sig.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 11 i g-moll “År 1905”
Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)
Sjostakovitjs symfoni nr 11 är en stor klingande fresk som berättar om händelserna kring 1905 års misslyckade ryska revolution.
"1905 fraktades en mängd mördade barn på en släde. Pojkarna hade suttit i träden för att titta på soldaterna och de sköt dem – utan vidare, för nöjes skull. Sedan lastade de dem på släden och körde bort dem. En släde med barnkroppar. Och de döda barnen log. De hade dödats så plötsligt att de aldrig hann bli rädda. En pojke hade lemlästats av bajonetter. När de lastade av honom skrek folkhopen efter vapen. Ingen visste vad man skulle göra, men man hade förlorat tålamodet.
Jag tror att mycket upprepar sig i den ryska historien... Jag vill trycka på denna upprepning i den elfte symfonin. Jag skrev den 1957 och den handlar om samtida händelser, även om den kallats "Året 1905". Det handlar om folket som slutar tro, därför att ondskans bägare har runnit över. Det är så här mina barndomsintryck och mitt vuxna liv har mötts."
Det är onekligen skrämmande att denna berättelse är aktuell än idag.
Första satsen är ett långt, mycket stillsamt adagio, som skildrar lugnet före stormen på den stora planen framför Vinterpalatset i St. Petersburg. Det är vinter, någon timme före gryningen. Bakom lugnet finns en ödesmättad oro – och man hör sordinerade trumpeter med den dubbla innebörden att väcka arbetarna (fast det är söndag), och att antyda att något viktigt är i görningen: man planerar en fredlig demonstration. Man vill göra tsaren medveten om vilket miserabelt liv man lever. I satsens andra del citeras revolutionssången "Lyssna" och folksången "Fången" – båda med stark symbolisk laddning.
Den nionde januari kallas även den blodiga söndagen. Demonstranterna konfronteras med gendarmer. Virveltrumman är signalen till drabbning. Man öppnar eld in i människohavet. Hästburna poliser slår vilt med sina sablar. Över tusen personer dödas, över femtusen blir allvarligt skadade. Direkt kommer vi över i tredje satsen – ett tragiskt requiem över de fallna och den revolutionära begravningsmarschen "Ni föll som offer" (till vilken även Lenin begravdes), kombineras med "Välkommen till den fria världen". När de döda begravts är vi inne i finalen: Alarm.
Man kan alltså inte lita på tsaren. Folket har svetsats samman. Man bygger barrikader, organiserar strejker, demonstrerar. En rad revolutionära sånger antyds, och mot slutet hörs "Blotta Edra huvuden", som en sista påminnelse om händelserna, innan symfonin slutar mitt i den ständigt pågående striden.
Text: Stig Jacobsson
