Gaelic Symphony
Amy Beach (1867–1944)
Amerikanskan Amy Beach var en betydande musikpersonlighet i sin tids kulturkrets. Hon var en framstående pianist som gärna framträdde som solist i de klassiska pianokonserterna, och hon skrev även själv en pianokonsert.
Men även om hon var en välutbildad pianist, så hade hon haft mycket små möjligheter att studera komposition annat än på egen hand. Det hindrade henne inte från att skriva en lång, imponerande rad kammarmusikverk och sånger, men också så krävande verk som en symfoni och stora kyrkliga verk (en mässa i Ess-dur).
Symfonin påbörjades i januari 1894 och var fullbordad två år senare. Den uruppfördes av Boston Symphony Orchestra den 30 oktober 1896, och under de kommande två åren framfördes den ytterligare fyra gånger. Premiärpubliken var mycket förtjust.
Amy Beach hade inspirerats till sitt arbetssätt av Antonín Dvořák, som 1892 tillträtt som kompositionsprofessor i New York. Han hade uppmuntrat de amerikanska tonsättarna att ta vara på nationella melodier, och eftersom Beach hade irländskt ursprung låg det nära till hands att hon använde sig av irländsk folkmusik. I tredje satsen, den lågmälda Lento con molto espressione, kan man hitta anspelningar på två folkvisor: Cushlamachree och Which way did she go? Det blir en innerlig och lyrisk musik som ändå rymmer starka uttryck.
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 4
Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Beethoven var mitt uppe i det slitsamma arbetet med det som vi kallar hans ödessymfoni, den femte, när den schlesiske greven Franz von Oppersdorff beställde två nya symfonier av honom. Tonsättaren insåg att han inte skulle hinna slutföra femmans komplicerade tonspråk inom utsatt tid, så han påbörjade i stället en helt ny, enklare symfoni.
Helt utan förberedande skisser – i alla fall finns inget för en gångs skull bevarat – kastade sig den erfarne mästaren in i arbetet, och symfonin blev färdig i tid för uruppförandet i Wien våren 1807. För besväret fick han 500 floriner, men någon andra symfoni fick inte greven. Musiken framfördes vid en privat konsert i furst Lobkowitz palats i Wien. I tidskriften Journal des Luxus und der Moden kunde man i april läsa: ”Beethoven gav två konserter i furst L:s hus, där inget annat än hans egna kompositioner framfördes; nämligen hans fyra första symfonier, en uvertyr till tragedin Coriolanus, en pianokonsert och några arior ur operan Fidelio.” Det gavs verkliga monsterkonserter vid denna tid! Men tonsättarna måste också ta chansen att presentera sig och sin musik vid de få tillfällen som gavs.
Fjärde symfonin börjar hemlighetsfullt och trevande. Första satsen består av korta, avbrutna idéer, pukvirvlar, mystiska violininsatser och generalpauser. Till och med kollegan Carl Maria von Weber var förbryllad över denna ovanliga uppbyggnad. Men så bryter ett leende solljus fram i första satsens snabbare del, och andra satsen anses höra till de vackraste av Beethovens långsamma symfonisatser. Det har blivit en drömbild utan mörka skuggor, hållen i en ovanlig sonatrondoform. Observera att den pulserande figur som i början spelas av andrafiolerna mot slutet dyker upp i den ensamma pukan. Ett snabbt och elegant scherzo utgör tredje satsen. I några källor betecknas den som menuett, men den går i alla händelser långt utanför en traditionell menuetts ramar. Finalen är fylld av musikalisk spelglädje, där ett livligt och en smula trotsigt tema skämtsamt gäckar lyssnaren överallt. Dessutom får hela verket en homogen prägel genom att finalen gör subtila anspelningar på flera teman som tidigare förekommit i symfonin.
Text: Stig Jacobsson
