Sublime Dreams of Living Machines, Konsert för ackordeon och orkester
Dobrinka Tabakova (f. 1980)
Dragspelet har fascinerat mig länge – folkets orgel, en självklar del av en mängd olika europeiska och internationella folkmusiktraditioner... en svart mekanisk låda med ett andande hjärta. Denna idé blev den främsta inspirationskällan till ett av mina tidiga studentverk med titeln The Accordion, men det var skrivet för en ensemble där instrumentet inte alls ingick. ”En maskin med en själ” var min arbetstitel då, och det var denna fras som inspirerade den nya konserten, vid en avgörande tidpunkt för vår mänsklighet. Precis när vårt samhälle brottas med tanken att tekniken dikterar vår kulturella näring, att algoritmer och AI försöker ersätta äkta kontakt och nyfikenhet, medan våra själar längtar efter kärlek och förståelse.
Text: Dobrinka Tabakova
Symfoni nr 1 f‑moll
Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)
Få tonsättare, om ens någon, har väl lämnat in ett så fulländat examensarbete som Dmitrij Sjostakovitj. Han var ännu elev till Maximilian Steinberg i kompositionsklassen vid konservatoriet i Leningrad, när han i december 1925 lade fram sin första symfoni för prövningsutskottet. Han hade förberett sig för arbetet med två andra orkesterverk, ett Tema med variationer op 3 och ett Scherzo op 7, men han hade aldrig tidigare skrivit något så här storslaget. Juryn noterade att den nittonårige tonsättaren följt det klassiska mönstret med fyra satser, att f-moll var grundtonarten och att han följt sonatformen, även om han tagit sig stora personliga friheter.
Man tyckte däremot att symfonins innehåll var mycket avancerat och modernt, men även om det krävdes en stor orkester, så noterade man att instrumenten användes på ett osedvanligt effektfullt och genomskinligt sätt. Med nästan kammarmusikalisk perfektion hade han lyckats ge musiken en skimrande och elegant orkesterdräkt där många instrumentalister fått egna soloinpass, något som uppskattades starkt – lyssna inte minst på pukan och orkesterpianot. Endast i några kraftiga utbrott kommer hela orkestern till tals. Mestadels klingar en färgskimrande spröd orkesterklang som visar att tonsättaren lärt sig den svåra konsten att plocka fram exakt vad som behövdes – inget mer. Han hade också lärt sig att inte dölja skavanker i strukturerna med en tjock instrumentering. Allt är klart, tydligt och precist.
Första satsen kan ibland få något av Tjajkovskijs valsartade elegans över sig. Andra satsen är en rysk dans, vars ganska vilda flöde bryts av en lång, liggande ton över vilken träblåsarna spelar en drömmande, orientaliskt färgad melodi. Den långsamma satsen är brett upplagd och finalen visar med sin rika fantasi och alla anspelningar på tidigare använda melodier att Sjostakovitj var en i hög grad medveten yngling.
Det var alltså ingen tvekan om att denna symfoni i f-moll var ett briljant examensarbete, vilket också historien bekräftat. Hur många andra elevarbeten hör till världens främsta orkestrars standardrepertoar?
Uruppförandet ägde rum den 12 maj 1926 inför en förvånad och hänförd publik. Leningrads Filharmoniska Orkester, som grundats bara fem år tidigare, förde under ledning av Nikolai Malko den drygt halvtimmeslånga symfonin till dopet – sedan låg världen öppen. Flera ryska orkestrar tog snabbt upp den. Den 5 maj året därpå framfördes den i Berlin av Bruno Walter, som träffat Sjostakovitj och blivit begeistrad när han hört honom spela symfonin på piano. I november 1928 dirigerade Leopold Stokowski den amerikanska premiären i Philadelphia och snart följde Toscanini, vars tolkning tonsättaren inte alls var särdeles förtjust i. Den tjugoårige Sjostakovitj var redan på väg att bli en internationell berömdhet. Med tiden blev han 1900-talets allra främsta symfoniker, med femton mästerliga symfonier på opuslistan.
Text: Stig Jacobsson
