Pianokonsert G-dur
Maurice Ravel (1875–1937)
Mot slutet av sin aktiva karriär arbetade Maurice Ravel samtidigt på sina båda inbördes mycket olika pianokonserter. Året var 1930, och snart skulle den förfinade esteten Ravel drabbas av sjukdomar som tystade honom. Ännu stod han på toppen och han hade fått beställning på en konsert för pianisten Paul Wittgenstein som förlorat sin högerarm i första världskriget – det blev den mörka och mardrömslikt tragiska ”vänsterhandskonserten”. Parallellt komponerade han en konsert i G-dur för Marguerite Long, och i båda fallen har de tilltänkta pianisterna spelat in sina konserter på skiva med tonsättaren som dirigent. Long uruppförde Ravels Pianokonsert i G-dur i Salle Pleyel den 14 januari 1931.
Konserten i G-dur blev en briljant, sprudlande solig konsert med klassisk tresatsig struktur och med virtuos orkesterbehandling, full av artisteri och en del sarkasm. Orkestern är luftig och innehåller på brassidan bara två horn och en trumpet. Här finns ibland en antydan av jazz. Gershwins Rhapsody in Blue skrevs bara sex år tidigare. När Ravel 1928 under fyra månader var på turné i USA, träffades de båda kollegerna, men det var också då Ravel nekade att ge Gershwin undervisning – han ville inte störa amerikanens naturbegåvning.
Idén till konsertens inledande tema hade Ravel fått på tåget mellan Oxford och London redan 1927, då han mottog ett hedersdoktorat vid Oxford universitet. Det är stället där pianisten ackompanjerar piccolaflöjtens soloinslag, innan pianisten själv får spela huvudrollen. Om Adagiot sa Ravel till pianisten Long att ”den långspunna frasen nästan tog kål på mig”, men tack! detta hör till det ljuvligaste som någonsin skrivits. Mozarts klarinettkonsert bidrog med inspiration, och det blev en dröm av ofattbar skönhet. Finalen är en delikat cocktail med jazzig Ess-klarinett och trombonglissandi – och så småningom kan man kanske urskilja visan Three blind mice ...
Text: Stig Jacobsson
Symfoni nr 5, d-moll
Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)
I början av 1936 hade den sovjetiska partitidningen Pravda pekat ut Sjostakovitj som en dekadent tonsättare som var på väg in i en helt felaktig musikstil. Ja, han kallades rent av folkfiende, och eftersom Pravda var Stalins förlängda arm, var angreppet ytterst allvarligt. Sjostakovitj var inte stort mer än trettio år gammal, men redan det hetaste och största namnet på den sovjetiska tonsättarhimlen. Detta var inte alls någon garanti för att han skulle skonas.
Han hade haft stora framgångar med sin första symfoni, men den andra och tredje hade ansetts alltför radikala, och operan Lady Macbeth, som gått segrande fram och tagits upp av åtskilliga operahus, fann Stalin plötsligt vara så pervers att den bokstavligen försvann från teatrarna över en natt. Sjostakovitj drog därför för säkerhets skull tillbaka sin fjärde symfoni direkt efter generalrepetitionen, förvissad om att den inte skulle vinna förståelse. Han hade till stor del komponerat den i depressionen över tidens påhopp, och musiken hade blivit personligt tragisk, mörk och krävande. Den rymde med andra ord allt annat än den folkliga optimism som de socialrealistiska kulturbyråkraterna förordade.
Sjostakovitj kände kravet att presentera ett nytt verk eftersom tystnaden lätt kunde missförstås. Han påbörjade därför sin femte symfoni den 18 april 1937. Tonsättaren själv fann många likheter mellan den fjärde och femte symfonin, och många av hans protester har gått vidare till den femte. Men han uttryckte sig på ett helt annat sätt. Med femte symfonin blev han åter allmänt uppskattad, kanske för att han bifogat en brasklapp: ”en sovjetkonstnärs svar på en rättvis kritik”. Om dessa ord var ärligt menade eller en tvingande nödvändighet är svårt att i efterhand avgöra, men faktum kvarstår att Sjostakovitj nu skrivit en symfoni i den stora ryska traditionen. Den är mäktig, gripande och grandios. Uruppförandet togs omhand av Leningradfilharmonikerna och dirigenten Jevgenij Mravinskij och ägde rum den 21 oktober 1937, på den ryska revolutionens tjugoårsdag. Musiken hyllades med långa ovationer.
Sjostakovitj hade komponerat en symfoni i traditionell form, men den över femton minuter långa, långsamma första satsen bryter mönstret. Det är en grandios inledning med bred dramatik, men det är samtidigt en kompromisslös musik som är kemiskt fri från utåtriktad folklighet. Andra satsen rymmer raffinerad parodi och den tredje är patetiskt laddad. Det krävdes stort civilkurage att skriva sådan abstrakt och subjektiv musik, och egentligen är det märkligt att den blev så framgångsrik. Förmodligen var det finalen som lurade makthavarna. De hörde segerrikt stöveltramp. Men den känsliga delen av premiärpubliken grät, för den hörde maktens kreatur klampa in i en ekande tomhet, in i en tragedi utan återvändo. ”Väntan på avrättningen är ett av de teman som hela livet plågat mig”, skrev Sjostakovitj i sina (kanske fejkade) memoarer, och orden passar bra in även här. Femte symfonin återupprättade Sjostakovitjs rykte och blev hans mest spelade i såväl öst som väst. Nog måste man ha undrat vart den fjärde tog vägen. Den uruppfördes inte förrän under det politiska ”tövädret” nyåret 1961.
Text: Stig Jacobsson
.jpg)