Ett mänskligt rekviem
Johannes Brahms (1833–1897) var i trettioårsåldern när han skrev Ein deutsches Requiem och inte en gammal man som funderade över sin egen dödlighet. Vid den här tiden hade han ännu inte skrivit någon symfoni. Rekviet är inte bara hans första stora verk för kör och orkester utan också hans allra största.
Verkets ursprung går tillbaka till 1856 då hans nära vän och mentor kompositören och musikkritikern Robert Schumann dog. Schumann hade två år tidigare fått en mental kollaps och utfört ett självmordsförsök varefter han tillbringade två år på sjukhus. Schumann hade i en artikel hyllat den 20-årige Brahms som den tyska musikens nya stjärnskott och uppmanade honom att komponera som de stora klassiska tonsättarna i Mozarts och Beethovens anda. Året efter Schumann avlidit påbörjade Brahms en fyrsatsig symfoni med tanke på att fullfölja mentorns förutsägelser. Symfonin förblev ofullbordad. Istället använde Brahms delar av musiken till sin första pianokonsert och till rekviets storslagna andra sats.
Ett rekviem i omgångar
1861, på årsdagen fem år efter mentorns död, påbörjade Brahms de första skisserna till en minneskantat till Schumann. Men det var först när Brahms älskade mor avled i februari 1865 som han bestämde att verket skulle bli ett rekviem. Han fick då veta av Clara Schumann att maken hade haft planer att skriva ett liknande verk.
I december 1867 uruppfördes de tre första satserna i Wien där mottagandet blev svalt. Brahms fortsatte att skriva på verket. Brahms dirigerade själv verket i sex satser långfredagen 10 april 1868 i katedralen i Bremen. En stor och entusiastisk publik var närvarande. Verket innehöll nu den fjärde satsen som är en hyllning till kompositörens mor och som är så populär att den ibland framförs enskilt. Viljan att ytterligare prisa modern kan ha lett till att Brahms la in den femte satsen med sopranarian som tydligt andas av förlusten av modern. Arian framfördes första gången i september 1868. Komplett i sju satser framfördes Ein deutsches Requiem den 18 februari 1869 i Leipzig för att sedan med stor framgång uppföras i varje stor europeisk stad.
Ett (icke)traditionellt rekviem
Ordet rekviem betyder vila och inleder den katolska dödsmässan: inledningsorden är Requiem aeternam dona eis Domine (Giv dem evig vila, Herre) och framförs i den katolska liturgin vid begravningar, på minnesdagar och på alla själars dag i Allhelgonatid. Dödsmässan har en standardiserad text på latin som har tonsatts av många kompositörer.
Brahms var uppvuxen i en protestantisk miljö. Han var inte religiös, snarare skeptiker, men kunde inte desto mindre sin Bibel väl. Han satte mer värde på protestantismens kulturella värderingar än kristen dogmatik och ansåg verket mer humanistiskt än religiöst. Brahms satte själv samman texterna som han hämtade från den tyska lutherska bibeln. Han valde verstexter från Gamla och Nya Testamentet och dessutom ett par verser från Apokryferna, texter som inte anses tillhöra Bibeln.
Martin Luther placerade dessa som ett bihang till Gamla Testamentet och menade: ”Apokryfer, det är böcker som inte aktats lika med den Heliga skrift, men likväl är goda och nyttiga att läsa.”
Ein deutsches Requiem är sakralt men inte liturgiskt och som titeln säger: det framförs på tyska. Medan det latinska rekviet fokuserar på bön för de avlidna (och är fylld med bilder av Yttersta domens fasor) är Brahms rekviem främst tänkt som tröst för de överlevande. Likväl innehåller det också hopp och välsignelse för de döda.
Ett rekviem för alla
Musikkritiker har menat att tyska inbördeskriget sommaren 1866 också kan ha spelat roll för Brahms när han komponerade verket. Kriget ledde slutligen till enandet och utropandet av kejsardömet Tyskland 1871. Tanken på detta liksom själva titeln upprörde Richard Wagner som inte var förtjust i Brahms eller för den delen protestantisk småborgerlighet. Han menade att det var en direkt kränkning att Brahms ansåg sig ha skrivit ett verk för hela Tyskland.
Oavsett vad som varit Brahms mening med att skriva ett rekviem ansåg han senare att verket var menat till hela mänskligheten och att han gärna gett det titeln Ein menschliches Requiem, ett mänskligt rekviem.
Ein deutsches Requiem gav Brahms hans stora genombrott och betraktas som ett av 1800-talets främsta och mest älskade körverk. En del ser det som en uppfyllelse av den geniförklaring Robert Schumann förutspått den unge Brahms.
Ett symmetriskt rekviem
Rekviet är i det närmaste symmetriskt i formen. Första och sista satsen har liknande text och musiken i den första satsen förs över till slutet av den sista.
Verket börjar i en varmt stämning med viola och cello* som leder fram till körens första ord ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade” som ger ett milt lyriskt uttryck för tröst. De oackompanjerade körinsatserna visar på Brahms kunskap om renässansens körmusik.
Andra satsen kan beskrivas som en ovanlig begravningsmarsch och är det material Brahms sparade från symfonin han påbörjade efter Schumanns död. Melodin ger ett nästan kusligt utryck för sorg samtidig som kören bister mediterar över de världsliga tingens fåfänga ”Människan är som gräset … Gräset vissnar och blommorna faller av. ” Satsen växer till musikalisk storslagenhet. Efter en kontrasterande episod ”Bröder - var tåliga till herren kommer” - återkommer marschen. Därefter bli musiken heroisk - och påminner om Beethovens nionde symfoni (sats 4 Till glädjen) när kören sjunger ”Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr”.
I tredje satsen, som påminner om en sång av Schumann, hörs det första barytonsolot. Orden talar om alltings fåfänglighet och frågan ställs ”Herre, vad har jag då att hoppas på?”
Fjärde satsen ger andrum för de dystra tankarna i en valsliknande melodi med orden ”Ljuvlig är din boning”. Med satsens musikaliska sötma och skönhet ger Brahms sin hyllning till modern.
Femte satsens sopransolo är verkets mest personliga och gripande aktningsbetygelse till modern. Den balanserar uppgivenheten i tredje satsen. Sopranen sjunger ”Nu har också ni det svårt, men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas”. Och kören sjunger ”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er”.
Sjätte satsen balanserar dramatiken i den andra satsen. Kören är själar som väntar på uppståndelsen. Barytonsolisten förklarar ”Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas”. Kören avslutar satsen i triumf ”Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd?”
I den avslutande satsen landar rekviet i lugn stillhet. Musiken som satte inledningsorden ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade” återvänder i slutet, denna gång till orden ”Saliga de döda som härefter dör i Herren”.
Text: Catarina Ek
*I första satsen används inga violiner, något verket också är berömt för.
