Anna Clyne (1980– )
This Midnight Hour
”Inledningen av This Midnight Hour är inspirerad av karaktären hos det låga stråket i Orchestre National d’Île-de-France (där Clyne var Composer-in-residence när hon komponerade verket). Fortsättningen hämtar inspiration från två dikter – en av Charles Baudelaire och en annan av Juan Ramón Jiménez.
Jiménez dikt La musica är mycket kort och koncis. En stark bild som jag valde att tolka med frenetisk energi – till exempel att dela in stråkarna i undergrupper som spelar fallande kaskadfigurer från vänster till höger i stereoeffekt.
Musik;
—en naken kvinna
löper amok i den rena natten!
Det finns också en hel del suggestiva bilder för fantasin i Baudelaires Harmonie du Soir:
Nu kommer tiden när, vibrerande på sin stjälk
Varje blomma avger ångor likt ett rökelsekar;
Ljud och dofter virvlar i kvällsluften;
Melankolisk vals och smäktande svindel!
Jag tog upp idén om den melankoliska valsen ungefär halvvägs in i This Midnight Hour – jag låter halva violasektionen spela en kvartston högre för att efterlikna ett dragspel.”
Text: Anna Clyne (översättning: Henrik Marmén)
Johannes Brahms (1833–1897)
Symfoni nr 4 e-moll, opus 98
Under andra hälften av 1800-talet var det tyska musiklivet präglat av striden mellan två riktningar. Kretsen kring Liszt, med förebilder som Berlioz och Wagner, ville lyfta fram musikens förmåga att beskriva utommusikaliska skeenden. Brahms däremot, höll fast vid att musiken existerade blott för sin egen skull och bara uttryckte precis den känsla som var summan av tonerna i en komposition. För Brahms var Beethovens symfonier den oöverträffade höjdpunkten, och med sina egna symfonier ville han föra utvecklingen vidare i samma anda.
Symfoni nr 4 skrevs 1884–1885 under Brahms sommarvistelser i Mürzzuschlag i Österrike. ”I klimatet här blir körsbären aldrig söta” skrev han till en vän och menade att symfonin kanske inte var så insmickrande. Det stämmer på ett sätt: De fyra satsernas olika teman består endast av ett fåtal noter, men de används på ett oöverträffat intelligent sätt för att skapa känslofylld musik. Första satsens inledning med fallande och stigande intervall är knappt ens en melodi, men Brahms lyckas ändå skapa en komplex känsla av både melankoli och hopp som sedan utvecklas genom hela symfonin. Detta blir särskilt tydligt i fjärde satsen där samma korta motiv varieras hela 30 gånger och lyckas täcka in ett enormt känslospektrum. Mot detta kontrasterar andra satsens innerliga melodik och tredje satsens sprudlande energi.
Uruppförandet 1885 blev en succé. En kritiker skrev: ”För en musiker finns det inget modernt verk som ger mer tillbaka när man studerar det djupare. Symfonin är som en mörk brunn: Ju längre vi blickar ner i den, desto klarar lyser stjärnorna tillbaka på oss”.
Text: Henrik Marmén, konstnärlig chef för Norrköpings Symfoniorkester
