Symfoni nr 9
Gustav Mahler (1860–1911)
Den österrikiske tonsättaren och dirigenten Gustav Mahler (1860–1911) var länge föga uppskattad som just tonsättare. Som dirigent betraktades han av sin samtid som en av de absolut främsta, men åsikterna om hans tonsättningar var mer delade.
Mellan 1897 och 1907 var Mahler en både beundrad och fruktad dirigent vid operan i Wien – en tjänst som han fick först sedan han avsvurit sig sin judiska tro. Antisemitismen var redan vid denna tid utbredd i Wien, och när han senare utsattes för förtalskampanjer i pressen såg han det för gott att lämna landet.
År 1907 flyttade Gustav Mahler till New York, där han verkade som chefdirigent vid New York Philharmonic Orchestra. Mahler var även engagerad vid prestigefulla Metropolitan. Han återvände till Europa 1911, men dog kort därpå.
Gustav Mahlers produktion domineras av sånger och symfonier. Han förnyade såväl solosången som symfonin – och i flera fall förenade han vokalt och instrumentalt i sina symfonier (vidsträckta som kontinenter). Fyra av symfonierna har vokala inslag – i synnerhet symfoni nr 8, som brukar framföras med jättelika körer och som ibland kallats ”De tusendes symfoni”.
Först från 1960-talet började Mahlers musik att på allvar upptäckas, och idag betraktas han allmänt som en betydelsefull vägröjare för 1900-talets modernism. Det nyväckta intresset för Mahler fick sig en rejäl skjuts av den utsökt vackra musik ur Mahlers tredje och femte symfoni som regissören Luchino Visconti använde i sin filmatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med premiär 1971. Svenske Björn Andrésen fick mycket beröm för sin tolkning av den vackre, androgyne yngling som här den åldrande diktaren Aschenbach blir fullkomligt besatt av.
Musikhistoriskt befinner sig Mahler längst ut på senromantikens långa udde. Han tog aldrig – likt Schönberg – klivet över till samtidens mest radikala strömningar, även om han med sitt säregna, djärva och personliga tonspråk i mångt och mycket kom att bli en del av den tidiga europeiska modernismen. Mahler var modern i sin teknik och han vågade sig långt ut på den senromantiska udden – men helt kastade han aldrig loss från den tyska romantiska traditionen, som han var djupt förbunden med.
Inte minst symfonierna kännetecknas av stor komplexitet. ”Symfonin måste vara som världen: den måste innefatta allt”, förklarade han i ett samtal med Sibelius. Vid ett annat tillfälle förklarade han: ”Ordet symfoni betyder för mig uppbyggande av en värld, med utnyttjande av alla tekniska medel.” Gustav Mahler ville skapa musik som mer eller mindre skulle avbilda världen.
Med Mahler når den symfoniska formen ett slags kulmen, både vad gäller komplexitet och omfång, men också vad gäller hela det senromantiska uttrycket (må vara att breda rännilar av modernism letat sig in i dem). Hans musik skulle senare komma att starkt påverka modernister som Schönberg och Webern. Mahlers nia betecknades av Alban Berg som ”den nya musikens första stora verk”.
Gustav Mahlers symfonier är intensiva och känslomässigt laddade – mångfärgade gobelänger av närmast episkt format och där en emellanåt wagnersk saktmodighet paras med känsloladdade eruptioner.
Symfoni nr 9, den sista Mahler fullbordade, våren 1910, kan i mångt och mycket betraktas som en förlängning av det symfoniska verket Das Lied von der Erde, fyllt av både dödsaningar och en längtan efter frid. Musikhistoriskt kan den nionde symfonin – fylld av ett slags rastlös fin-de-siècle-känsla – ses som en vattendelare mellan senromantik och modernism; redan i den första satsen hör man hur avantgardistiskt tonspråket är. Här möter åhöraren en fundamental tvekamp mellan tonal stabilitet och upplösning i atonalitet. Tonspråket växlar mellan konträra klangvärldar; en böljande drabbning som också är fylld av säregen skönhet.
Mahlers sista fullbordade symfoni brukar betecknas som tonsättarens ”avskedssymfoni”. Här ryms melankoli, dödsaningar, längtan bort till något annat, till ett kanske hinsides liv. Under komponerandet plågades Gustav Mahler svårt av det faktum att hustrun Alma förälskat sig i en annan man, arkitekten Walter Gropius (och som hon senare gifte sig med).
Symfoni nr 9 växer långsamt fram: i den första satsen gror musiken upp ur tomma intet; en skapelseakt där urmotivet sedan återkommer mot slutet och klingar ut som i ett förklarat ljus. Andra satsens scherzo baseras på några österrikiska lantliga danser som här framträder i parodierad form som distortioner av en lycka sedan länge försvunnen.
I den rondo-aktiga tredje satsen möter oss ett dissonant motiv i trumpetstämman som sedan i olika former återkommer; hela satsen utvecklas ur detta enskilda motiv.
Fjärde satsen av denna monumentala symfoni avslutas, ovanligt nog, med ett långsamt adagio, där det klagoaktiga motivet starkt påminner om huvudtemat i Lied von der Erde. Stråkarnas varma, brett strömmande tonmassor understryker ett underliggande vemod – som om kompositören nu tar avsked av det jordiska livet. Alldeles mot slutet citeras slutmotivet i en av Mahlers Kindertotenlieder (”Oft denke ich, sie sind nur ausgegangen”...).
Symfonin klingar ut i tystnad – alldeles som den uppstod. Cirkeln är sluten. Den sista spelanvisningen lyder: ”Ersterbend” (Utdöende).
Trots att Mahlers nia töjer de tonala gränserna och rymmer mycket av gryende modernism är den traditionsenligt indelad i fyra satser – låt vara att den vedertagna följden är förändrad: verket både inleds och avslutas med långsamma satser, vilket helt stred mot dåvarande konventioner.
Symfoni nr 9 uruppfördes av Wienfilharmonikerna 1912, ett år efter kompositörens bortgång. Reaktionerna var splittrade. Synen på Mahlers musik förblev länge kluven – exempelvis dröjde det långt in på 1950-talet innan flera av hans symfonier spelades i Storbritannien. Numera brukar Mahlers nionde symfoni betraktas som höjdpunkten i en mycket betydelsefull tonsättargärning.
Gustav Mahler påbörjade en tionde symfoni, men hann aldrig färdigställa den. Det brukar framhållas att en rad stora symfoniker avlidit under arbetet med just en tionde symfoni: Beethoven, Dvorak, Bruckner... Detsamma gäller alltså Gustav Mahler, som avled den 18 maj 1911.
Text: Björn Gustavsson
