Lidandet och lusten – Gustav Mahlers Symfoni nr 6, ett verk om livsdramat
Hur börjar man en symfoni? Gustav Mahler börjar sina på två vitt skilda sätt. Antingen lågmält, trevande, som om han testade en idé, undrar hur han ska fortsätta musiken. Så är det i hans första, fjärde, sjunde och nionde symfonier. Alla börjar de försynt och försiktigt, de liksom smyger sig på lyssnaren.
Hans andra sätt att börja är brutalt. Musiken överväldigar oss chockartat, i forte eller fortissimo. Så börjar han sina andra, tredje och åttonde symfonier. Och så börjar han sin Symfoni nr 6, den vi hör ikväll. Med en sträng och taktfast marsch i a-moll som tar sitt omedelbara grepp om oss. Den kulminerar i en speciell rytmfigur för slagverk, tám tám, tatáta tám, en figur som etsar sig fast hos åhöraren och som återkommer gång på gång i symfonins första sats. Och till sist, i symfonins väldiga final, binder den ihop hela det musikaliska bygget. Den blir ett slags signatur för hela verket.
Mahler skrev sin Symfoni nr 6 somrarna 1903 och 1904 i Maiernigg i österrikiska alperna, under semestern från chefsposten för Wienoperan: harmoniska somrar med hustrun Alma, två små barn och skrivarstugan vid sjön Wörthersee. Men Sexan är ingen harmonisk musik. Den är fylld av konflikt, av en serie utbrott för den jättelika orkestern, särskilt i de två yttersatserna. Kulminationer där lidande föregås av lust, och lust följer på lidande på ett märkligt och mycket mahlerskt vis.
Många har uppfattat Sexan som Mahlers mörkaste musik, besatt av undergång och död. Man har använt beteckningen Den tragiska för den. Men orden kommer inte från Mahler själv utan är tillägg i olika programblad. Fast Sexan är den enda av hans symfonier som inte slutar ljust eller åtminstone försonande. Finalens sista takter är ett mollackord i fortissimo för hela orkestern som följs av det insisterande slagverkstemat, nu bortdöende. Och allra sist ett enda, svagt pizzicato för stråkarna. Är det själva livstråden som brister?
Kanske. Men är Sexan verkligen en dödsbesatt symfoni? Nej, jag hör den inte så. Här finns energisk livskraft, en bejakelse av livet trots dess svårigheter och nederlag. Det är en musik om själva livskampen, på gott och ont. Lidande – och lust. Här finns åtskilliga partier med en andlös skönhet, hemlighetsfulla öar av mysteriösa klanger.
Alldeles särskilt gripande är den tredje satsen, andantet. Det är sensuell musik, ja erotisk och bland det vackraste Mahler skrev. Och i den andra satsen, scherzot, finns oväntade lekfullheter. Mahler lägger in en sirlig liten ländler, en folklig vals – som ett skämt kanske, ordet scherzo betyder ju skämt.
Varje symfoni av Mahler skapar sin egen klangvärld. Han förnyar sig ständigt, genom att använda instrumenten olika i de olika symfonierna. Och han adderar nya instrument i nya verk. I Sexan rör det sig om celesta, klockspel och djupa klockor – och koskällor, oväntat nog. Och mest oväntat: en jättelik trähammare eller klubba som slås mot en resonanslåda ett par gånger.
Ljudet från hammaren är nog det extremaste ljudet i hela Mahlers produktion, skräckinjagande och kusligt. Och att se slagverkaren som hanterar hammaren höja den i luften och invänta ögonblicket då den ska falla mot sin låda är stor teater. Mahler tänker på orkestern och dess musiker som uppträdande aktörer. Så instruerar han blåsarna att i vissa fortepartier höja instrumentens klockstycken för att förstärka musiken för både ögon och öron.
Just hammarslagen brukar ibland tolkas som Ödets plötsliga och obönhörliga dråpslag. Jag har kommit fram till en annan tolkning. Det började med min undran varifrån Mahler hämtat sin trähammare – hade han någon förebild? Så, vid mina studier av den italienske renässansmålaren Andrea Mantegna, hittade jag vad som kan vara en förebild för Mahler, både som konkret föremål och till sina symboliska innebörder.
Det rör sig om den trähammare som i Mantegnas nu förstörda fresker i Paduas Eremitanerkyrka klubbar ihjäl den helige Jakob, en av Jesu lärljungar. Hammaren där är till sitt utseende mycket lik den som många orkestrar använder i Sexan. Mahler kan mycket väl ha sett freskerna i Padua – eller i Paul Kristellers stora Mantegnabok, den kom på tyska 1902, året innan Mahler började komponera sin symfoni. Boken avbildar hammaren i en dramatisk närbild.
Men varför är förebilden – om den nu är en sådan – betydelsefull? Jo, att bli klubbad till döds gör Jakob till martyr. Och jag tänker mig att Mahler använder hammaren som redskap för den död som just martyriet innebär. För honom gäller det inte traditionellt kristna martyriet utan det som ligger i underkastelsen under Konsten.
När Mahler som barn fick frågan vad han ville bli som vuxen lär han ha svarat: ”Martyr”. Man kan säga att hans liv besannade hans önskan. Han blev trogen Konsten, han offrade allt för den. Och jag uppfattar Sexans hammare som den synliga och ljudande sinnebilden för ett martyrskap på Konstens altare. Mahler säger något med sin hammare. Kanske talar han då inte bara om sig själv utan om varje verkligt konstnärskap, som han ser det. Det måste utföras med livet som insats.
Mahlers Symfoni nr 6 förblir ett mångtydigt verk. Min tolkning av den som gestaltningen av det personliga livsdramat liksom min martyrtolkning av hammarslagen måste kompletteras med ytterligare ett synsätt: kompositören som visionär. Sexan skrevs i en relativt lugn tid i Europa, vid förra seklets början. Men det är fullt möjligt att se den som förebådande: av de kollektiva katastroferna under 1900-talet, de båda världskrigen, våldet hos de fascistiska och kommunistiska diktaturerna, den nazistiska förintelsen, atombomberna över Japan. Den tyske filosofen Walter Benjamin skrev en gång: ”De stora konstnärerna utför sina kombinationer i en värld som kommer efter dem.” Han tänker sig att konstnärerna har förmågan att intuitivt blicka framåt, utforma visioner av vad som komma skall. Det är en tanke värd att ha i minnet inför Mahlers Symfoni nr 6, alldeles särskilt i den tid vi just nu lever i.
Text: Carl-Johan Malmberg
Carl-Johan Malmberg är författare till flera böcker om litteratur, bildkonst och musik. Han är hedersledamot av Konstakademien. 2014 skrev han Nattens fågel & den nya dagen. Essäer om Gustav Mahlers symfonier (Ellerströms förlag).
