Den här konserten direktsändes 15 april. Tyvärr hade vi synkproblem mellan bild och ljud - det är givetvis åtgärdat i denna något redigerade inspelning!
Mot slutet av sin karriär arbetade Maurice Ravel på sina båda inbördes mycket olika pianokonserter, den mörka och mardrömslikt tragiska ”vänsterhandskonserten”, och en i G-dur; briljant, sprudlande solig, full av artisteri och en del sarkasm. Om Adagiot sa Ravel att ”den långspunna frasen nästan tog kål på mig”, men tack! detta hör till det ljuvligaste som någonsin skrivits. Ravel var ofta tämligen irriterad över att hans Bolero, ”ett sjutton minuters verk för orkester utan musik”, såg ut att bli hans mest älskade musikstycke. Det bygger ju på en okonstlad spansk dans, en bolero, vars tema upprepas gång på gång utan att utvecklas det minsta – inte ens tonarten förändras. Inte förrän alldeles mot slutet, men då blir skiftet från C-dur till E-dur desto effektivare. Det är just de små förändringarna som gett musiken mästar-stämpeln. För även om temat är detsamma så skiftar instrumenteringen hela tiden.
Beethovens åttonde symfoni är hans kortaste, ljusaste och gladaste. Man har ibland hävdat att den åttonde op 93 består av det som blev över från arbetet med den sjunde op 92. Det är möjligt att arbetet gick snabbt och var förhållandevis okomplicerat, men man får inte nedvärdera Beethovens intentioner, även om han själv kallade den för sin ”kleine Sinfonie in F”.
