PER EGLAND (f 1980)
Trombonkonsert ”Sånger å de osjungnas vägnar”
Per Egland föddes i Härnösand och studerade först vid Musikhögskolan i Piteå, innan han fortsatte vid Musikhögskolan i Stockholm, där han nu är bosatt. Som musiker är han synnerligen mångsidig: gitarrist i rockorkestern Streetwaves, låtskrivare, musikproducent, kompositör – men han använder sig gärna av beteckningen musikkonstnär.
Hans populärmusik finns utgiven på ett par skivor och hans barnskivor har nominerats till Grammis. Han har tillsammans med Mikael Niemi skrivit en musikal, och bidragit med musik till filmer med Josef Fares. Hans orkester-, kör- och ensemblestycken har spelats på festivaler för nutida musik i New York och London, och hans sinfonietta uruppfördes av medlemmar av Liverpool Philharmonics.
Trombonkonserten Sånger å de osjungnas vägnar är baserad på inspelningar och intervjuer med människor som lever på samhällets skuggsida. Egland har rest runt i Ångermanland och Medelpad och fångat röster från människor som aldrig annars hörs i offentligheten. I Trombonkonserten ligger dessa människors röster till grund för tonmaterial, melodier och fraser – en osjungen kör!
Verket beställdes gemensamt av SON, Västerås Sinfonietta och Nordiska Kammarorkestern i Sundvall, och uruppfördes i början av september i år. Detta är det hundrade trombonverk som skrivits för och tillägnats Christian Lindberg.
CARL NIELSEN (1865-1931)
Symfoni nr 2 op 16 "De fyra temperamenten"
Allegro collerico
Allegro comodo e flemmatico
Andante malincolico
Allegro sanguineo
Den första oktober 1931 daterade Carl Nielsen ett brev till Stockholms Konsertförening: ”Då jag är sjuk och om en timme ska läggas in på rikshospitalet, kan jag inte renskriva de medsända raderna till min symfoni nr 2, men jag hoppas de kan läsas.” Två dagar senare var han redan död.
De rader han skrev om symfonin är fulla av vitalitet och humor och han berättar att trots titeln ”De fyra temperamenten” ska verket inte uppfattas som programmusik, ”för musik kan inte uttrycka något som helst förståndsmässigt.”
Nielsen skrev sin andra symfoni 1902, och inspirationen kommer från en komisk, färglagd bild. Den var indelad i fyra fält, var och ett föreställde ett temperament. Han hade sett bilden på väggen på någon jylländsk krog, men kunde senare inte återfinna den. Han hade den ändå i gott minne: kolerikern satt till häst och hade ett långt svärd i handen, med vilket han fäktade vilt i tomma luften. Flegmatikern, en ung man, älskad av alla, men lat och omöjlig, en drömmare. Den tredje skildrar en tungsint och melankolisk människa, och i finalen möter man en sangviniker som tanklöst stormar fram i tron att hela världen tillhör honom och att stekta duvor flyger in i munnen på honom utan arbete och omtanke.
Symfonin skrevs direkt efter operan Saul och David. En vecka före premiären slutdaterade Nielsen symfonin (21 november 1902), och tre dagar efter premiären uruppfördes den (1 december) av den Danske Konsertförening med tonsättaren som dirigent. Symfonin tillägnades den italienske tonsättaren Ferruccio Busoni, då denne bjudit in Nielsen till Berlin för att framföra det nya mästerverket där.
Texter Stig Jacobsson
